Mamma och Änglamamma: 2013-01-13

fredag 18 januari 2013

Jag skulle ljuga för er alla om jag sade att mitt liv var lätt ..

Varenda dag är en kamp för mig.

Jag försöker och försöker, men jag kommer ingen vart.

Jag har blivit riktigt duktig på att dölja hur pass dåligt jag egentligen mår, efter snart ett år i sorgens järngrepp.

Den 2: a februari är det exakt ett år sedan mardrömmen startade.

Den 2:a februari 2012.
Dagen då jag och M gick in på Specialistmödravården som världens lyckligaste par, blivande föräldrar till vårt andra gemensamma barn.
Jag kommer ihåg känslan så väl som förgyllde min kropp den dagen.

Visst var jag fruktansvärt orolig, men lyckan som jag kände var ändå klart övervägande.
Jag var genuint lycklig och otroligt glad att jag och M äntligen skulle få en liten bebis <3

Ett par timmar senare var jag ner drogad av stesolid, sminket utsmetat över hela mitt ansikte och mitt hjärta krossat i tusen bitar.

De säger att tiden läker alla sår.
De har säkert rätt, men vem vill vara med under tiden?!

Jag lever i en omänsklig berg och dal bana, där jag kan rasa samman vilken sekund som helst.

Jag reagerar fortfarande oerhört kraftigt på de minsta småsakerna.

Ett datum, ett namn, någonting jag ser eller hör kan på en millisekund förstöra en hel dag för mig.

Mardrömmarna vägrar försvinna och jag vaknar allt för ofta genomblöt av svett och med hjärtat rusande i bröstkorgen.

Jag fick igår ett brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala.

En bekräftelse på att de mottagit remissen som Kvinnokliniken i Örebro skickat.
De skyller på varandra då Uppsala skulle ha mottagit den här remissen redan veckan efter vi förlorade Loke.

Det är över 3 månader sedan och ingenting är ännu påbörjat.

Längst ner på pappret från Uppsala kunde jag även läsa att Klinisk Genetik (som kommer ha hand om vårt fall) har 3 månader på sig att kontakta mig.

3 månader till..
Det behöver inte alls ta så lång tid, men jag antar att det är lika bra att ställa in sig på det.

Jag saknar känslan något enormt av att få vara lycklig.
Jag saknar känslan av att få vakna på morgonen och se fram emot dagen..
Jag saknar mig själv och mitt liv.

Jag ska göra det bästa jag kan för att få dagarna att gå under tiden.

Jag tror i mitt hjärta att mitt liv kommer förändras till det bättre, bara vi får svar.
Då har jag någonting att jobba emot.
Det är ovissheten som är värst.

Svar till anonym:
Bespara mig elaka kommentarer om att jag försöker framställa mig själv som ett offer, och i vilken ordning jag prioriterar mina barn.

/ Walk a mile in my shoes

" Till er andra vänliga själar sänder jag kärlek "