Läste en artikel på aftonbladet nyss om en två åring som tragiskt omkom i en trafikolycka.
Det får en att börja fundera.
Vart finns "han däruppe" i sådana situationer? Och vart finns rättvisan i världen?!
Hur kan man som förälder någonsin leva vidare om man förlorar sitt barn?
Jag skulle då aldrig klara av det, inte en chans. Jag skulle gå sönder på alla plan.
Alva är mitt allt, verkligen. Jag fungerar inte utan henne.
Min älskade flicka. Alla världens vackraste ord kan aldrig beskriva min kärlek till henne.
Bandet mellan mor och dotter är någonting så starkt att man måste uppleva det själv för att förstå. Jag skulle kunna gå genom eld, och ge mitt liv för min dotter.

Djupt jag vet.

Jag är djup idag. Vet inte varför. Ganska skönt.
Skulle kunna gråta på stört egentligen.
Ju mer jag tänker på hur mycket Alva betyder för mig och allt jag skulle kunna göra för henne, desto snabbare kommer tårarna. Åh, jag är inte galen, det är bara hormonerna som spökar.
Jag hoppas någon förstår min tankegång och inte bara tycker jag är en galen person som håller på att förlora förståndet :)

Nästa vecka åker jag och mamma på kurs i Göteborg.
Måndag - Torsdag. Det ska bli lärorikt och lyx att åka iväg bara mamma och jag.

Men hur ska jag klara mig utan humlan är frågan?!
Dagboken ska givet med på resan så jag kan skriva av mig alla konstiga tankar jag vet att jag kommer att få.
Phuu. Hatar att åka bort från Alva.
Jag känner mig inte hel.

Jahopp, kvällens tankar ..
Godnatt.

Varning för ett tråkigt inlägg .. Tyvärr.

Det känns verkligen att hösten har kommit.
Det är kallt, det är mörkt och energin tryter.
Jag vill inte känna så.
Jag har ont i kroppen, allt värker och den fungerar inte riktigt som den ska.
Jag vet inte vad som är fel eller vad som är på gång. Något skit är det.

Igår på min födelsedag by the way fick jag åka iväg med Nemo till veterinären, ganska akut.
Det visade sig att vad vi trodde var ett rivmärke vid ögat istället var en "ovanlig hudsjukdom" som veterinären uttryckte sig.
Olyckligtvis har den satt sig runt ögat vilket inte var bra, och väldigt ovanligt.

På vägen in till veterinären smet Nemo ur buren som jag tyvärr inte stängt riktigt i all hast när vi skulle iväg. Hon for runt som en galning i bilen på motovägen innan hon till slut slog sig till ro i mitt knä och hjälpte mig att styra med sina tassar :) Ganska roligt i och för sig.
Blev omkörd av en del bilar och de skrattade gott :)

Hur som haver, Nemo skötte sig exemplariskt hos veterinären och vi ska tillbaka dit om två veckor för åter kontroll. Nu ska vi ge henne antibiotika två ggr om dagen. Ögondroppar tre ggr om dagen och göra rent hennes öga två ggr om dagen med koksaltlösning.
Med andra ord har vi en liten bebis här hemma igen.
Det skiter jag i och för sig i, bara min älskade katt blir bra.

Är hon inte märkbart bättre på återkontrollen om två veckor, ska hon sövas så de kan ta ännu mera prover. Jag hoppas att så inte blir fallet.
Tycker det här är hur jobbigt som helst .. Det enda som snurrar i huvudet.
Skämmer bort henne så gott jag kan med god mat och mängder med godis, givetvis efter veterinärens rekommendationer.

Jag ska be till Gud ikväll, för Nemo, min älskade lilla tös.

Om ni ville veta så vid kvällsmaten åt Alva upp sin mat och även min matlåda tills imorrn. Så jag har gjort tonfisk toast till mig nu ikväll och till matlådan imorrn.
Haha
Intressant? Hmm nee.

Jag älskar bonde söker fru.

Grattis till mig själv på födelsedagen :)
Haha