En vacker dag <3

Idag har familjen varit på Hilma och Harrys dop.
Min finaste barndomsvän Maria och hennes Jimmy's underbara tvillingar döptes idag i Kumla Kyrka <3

Jag ska inte sticka under stolen med att det har känts riktigt tungt, bara tanken på barndop, Kumla kyrka och vacker musik..

Jag vet att alla skulle ha full förståelse för om min lilla familj inte medverkade, men jag ville så gärna.

Man döper bara sina barn en enda gång, och det är alltid vackra dagar och ren och skär lycka <3

Mina tankar innan har gått runt om jag kommer hålla ihop eller bryta ihop?! Rätt logiska tankar egentligen.

Jag ville så gärna vara närvarande för Maria och Jimmys skull..

Jag gick in med inställningen att det kan inte bli värre än att jag bryter ihop och åker hem igen.

Det gick jättebra <3
Helhjärtat.

Självklart kom det tårar i kyrkan, men det var glädjetårar.
Jag tror inte ett enda öga var torrt idag i kyrkan <3

Det var så vackert <3

Underbar sång och magik fyllde kyrkan.
Det var stort <3

Tack älskade vänner för att vi fick dela den här fina dagen med er <3

Alva träffade sin kompis Lowis, och hennes glädje var enorm. De skötte sig jätte bra, lekte och busade massor :))

Ända tills vi skulle åka :/
Haha jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!
Jag tror jag skrattar ;)

När alla gäster ska åka, även vi, möts vi i kapprummet av ett hav av vatten!
Vatten överallt !!
Jag följer vattnet som leder mig till toaletten.. Och Alva och Lowis!

Jag skrek inombords , nej nej nej!
Hjärtat rusade.

Jag frågar Alva väldigt pedagogiskt vad som hänt?
Alva svarar stolt:
-Mamma, jag och Lowis har fixat allt vatten! Fränt va mamma?

Nej nej nej!!

Det hela slutade i att Carro, Anders, jag och M låg på golvet och skurade hejvilt efter våra skitungar ;)

Två hela toalettrullar hade flickorna tydligen mosat ner i toaletten och sedan spolat och spolat!
Phu..

Tack för en fin dag älskade vänner <3

Kärlek / S

Ibland blir livet helt enkelt inte som man tänkt sig..
Nu i mitt fall .. Inte alls ..

Jag vill verkligen inte vara där jag är idag.

Jag vill inte..

Jag har aldrig tidigare i mitt liv, känt mig så tom..

Om jag kände mig tom förra gången, är det inte i närheten av hur jag känner mig idag..

Jag har gråtit så otroligt mycket det här året att jag verkligen förundras över, hur mycket en människa egentligen kan gråta ..

Tårarna är oändliga och tar verkligen aldrig slut..

Jag är så förbannat trött på att gråta..
Att konstant vara ledsen.

Jag är riktigt trött på, att vakna upp på morgonen och se mina sönder gråtna ögon i spegelbilden ..

Jag är trött på att "försöka rädda det jag kan" med sminket, och sedan låta dagen passera..
Med betoning på passera..

Jag har precis gått igenom det här helvetet..
Jag vill inte mer!

Men jag är också mycket väl medveten om att jag faktiskt är där igen, och mer än någonsin förut, måste ta mig upp igen.

Om nätterna har jag börjat drömma hemska mardrömmar.
Hemska, hemska mardrömmar..

Så hemska att jag måste gå upp och försöka lugna ner mitt hjärta som rusar, och torka av svetten från min sjöblöta kropp..

Som tur är, drömmer jag inte varje natt..

Man kan nog inte känna sig mer ensam än vad man gör om natten.

Alla, verkligen alla sover.
Alla, utom Du..

C säger att det är bra att jag börjat drömma.. Då bearbetar jag en stor del av traumat om natten.

Jag hoppas så innerligt att hon har rätt..

Jag kommer aldrig att ge upp, hoppet lever vidare i mig <3

Mitt liv kan liksom bara bli bättre <3

Jag kommer aldrig att våga tro igen, men jag kommer heller aldrig att sluta hoppas ..

<3

Timmarna passerar och dagarna går..
Jag har fortfarande väldigt svårt att greppa hela situationen.

Återigen prövas jag på alla plan.
Som mor, sambo, syster, dotter, vän, barnbarn, you name it..

Det är en kamp varje dag att ens stiga upp ur sängen.

Jag berättar gärna om det jag går igenom för människor som vill veta, och för människor som undrar.
Jag är sådan som person att jag verkligen uppskattar de som "vågar fråga".

Jag berättar för min egen skull, egentligen, då det är en del av bearbetningen för mig..

Var inte oroliga att ni ska säga fel saker, eller att det ska låta plumpt, när ni möter mig.
Det finns helt enkelt inga bra ord den här gången.. och jag skulle aldrig i mitt liv döma någon som "sade fel" ..

Jag måste få prata av mig och få berätta samma sak om och om igen, annars kväver jag mig själv på en millisekund.
Det är så jag fungerar.
Jag är så tacksam för de som verkligen orkar lyssna på allt elände.. Igen..

Nu när jag är mitt i ett sorgearbete, så reflekterar jag mycket över mina möten med människor.
På något märkligt sätt så känns det som jag kan se rakt igenom folk.

Jag ser vilka som lyssnar, och vilka som verkligen "lyssnar"..
Jag ser vilka som, efter det att jag gått, lyfter telefonen och ringer vidare..
Jag ser vilka som tar milslånga omvägar på gatan eller i affären, bara för att slippa träffa mig..
Jag ser vilka som vågar, och vilka som inte vågar möta min blick och se mig i ögonen.
Jag ser vilka som verkligen blir berörda, och vilka som faktiskt lider med mig..

Jag dömer ingen.

När jag står här mitt i sorgen kan jag inte göra annat, än att acceptera alla människors olika reaktioner.
Jag respekterar Er alla, och förstår mycket väl att det är riktigt tufft för alla runtomkring mig och min familj.

Glöm aldrig bort att jag fortfarande är Sofie..
Jag genomgår en hemsk tid i mitt liv just nu, men glöm aldrig, att jag fortfarande är den Sofie du kände innan helvetet brakade loss.

Jag finns fortfarande här..
En sargad utsida och ett trasigt hjärta, men Jag finns kvar.

Jag önskar så att jag snart får någonting positivt att skriva om. Det har varit alldeles för mycket hemskheter i bloggen, men tyvärr är det såhär mitt liv ser ut just nu..

Jag försöker så innerligt att se framåt, men det är riktigt svårt när vi ännu inte fått några som helst svar eller besked.

Förra gången med Love, kunde jag ändå falla tillbaka på att läkarna faktiskt sade- Sofie, det kommer aldrig att hända igen.

Men nu?
Jag försöker att landa i situationen så gått det går, men ser tyvärr mitt liv som en transportsträcka tills i slutet av November, när vi förhoppningsvis kommer att få svar.

Efter det hoppas jag, att jag får ett halmstrå att dra i, för att försöka ta mig upp på riktigt igen.
Ett halmstrå som en dag, förhoppningsvis tar mig till framtiden, och lyckan..

Kärlek / S

Tung dag, tung kväll, men imorgon tar vi nya tag <3

Älskade unge <3

Det är ödet.
Jag fick samtal från Uppsala nu på eftermiddagen..

Vi ska inte räkna med att få några svar förrän tidigast den 22:a november.
En månad idag.

Känns tungt att leva i ovisshet så pass länge, men samtidigt så känns det tryggt, att de faktiskt tar saken på fullaste allvar..

Jag är fullkomligt livrädd för svaren.
Om de faktiskt kommer att finna något fel på mig eller på M, eller med oss två tillsammans?

Någonting genetiskt eller ren otur?
Det är så galet mycket frågor, att jag nästan känner mig desperat på svar..

Läkarna är i alla fall helt övertygade om att mina små pojkars skador, är ingenting som jag skulle ha kunnat påverka genom min levnadsstil.

Det var min första fråga båda gångerna..

Jag skulle aldrig förlåta mig själv, om de sa att det fanns en risk att jag skulle ha kunnat orsaka pojkarnas skador.

Jag svär på min underbara dotter, att jag varit en renlevnadsmänniska under både Love och Lokes graviditeter.
Jag har följt gravidböckerna slaviskt, och verkligen tagit hand om mig själv.

Jag vågar till och med erkänna att när jag var gravid med Alva, så slarvade jag med allt..

Men hon blev perfekt ändå <3

Jag vet inte vad jag skulle tycka vara det värsta scenariot..
Kanske att läkarna säger - vi hittar inget, det här är ren otur.
Försök igen så ser vi hur det går då?

Eller - Sofie, du måste genomgå de här och de här undersökningarna .. Det är något fel med dina ägg..

Eller- vi tycker aldrig att ni ska försöka igen, Alva var bara ren tur ..

Det sistnämnda vore nog det absolut värsta.. Jag vill så innerligt få en liten bebis till, en vacker dag ..

Jag vet att det är så otroligt dumt att spekulera, men vad ska jag göra?

Det går verkligen inte att förtränga tankarna hur mycket jag än vill..
De ligger där i bakhuvudet och gnager och gnager..

Imorgon ska jag trotsa mig själv och världen och åka in till jobbet..
Ta den "tunga biten" innan jag ska tillbaka på heltid igen.

Det känns skit tungt, självklart, men det kommer vara lika tungt även om jag skulle vara sjukskriven i flera månader till ..

Jag vill ha tillbaka min vardag så snart jag möjligtvis kan.
Jag blir trygg av mina rutiner..

Jag kommer lyssna på min kropp, blir det för tungt så åker jag givetvis hem..

Hem till tryggheten igen <3

Jag har nog aldrig tidigare varit så inrutad på ett enda datum.
Den 7:e november, 2012.

Dagen då vi förhoppningsvis kommer få svar.

Svar på vad/när/hur/ och varför jag och M befinner oss i detta helvete.
Svar på varför våra älskade barn Love och Loke inte ens fick en chans att vara med oss här på jordelivet..

Det känns som vår framtid hänger på den 7:e november.

Jag vet att det är livsfarligt att stirra sig blind på ett datum så mycket, eftersom det kan bli uppskjutet.
Men när det är det enda halmstrået jag har att dra i, att fokusera min blick emot, är det lätt att göra det.

Deg är en riktigt stor process som nu dragits igång.
Jag och M har nu "kvalificerat" oss till "specialfallen".

Rättsläkare, barnpatologer, professorer, forskare, barnläkare, genetik specialister, barnneurologer, fosterdiagnostisk specialister och vanliga läkare ..
Alla dessa kommer att ta del av "vårt fall".

De kommer få chansen att i ensamhet, göra sig en uppfattning och komma fram till en sammanställning innan de slutligen möts på en stor läkarkonferens i Uppsala, för genomgång.
Vilka som har kommit fram till samma slutsats, och vilka teorier dem har.
Sedan kommer allt material sammanställas och skickas till Örebro, till specialistläkaren som vi träffat tidigare, och ska träffa igen den 7:e, om allting går som planerat.

Jag trodde aldrig att jag som 25 år skulle behöva beblanda mig med ord som, rättsläkare, begravningsbyråer och barnpatologer. Det är fortfarande för mig ofattbart.

Jag har ju precis gått igenom det här helvetet.. Och tagit mig upp en gång..
Det är ett mirakel, ser Du inte det?!

Du däruppe kan omöjligtvis ha missat, hur mycket jag verkligen kämpat, och återigen kämpat för att faktiskt ta mig upp ur det där hemska svarta hålet.
Du gav mig chansen att få nosa på vad lycka innebar igen, när jag äntligen blev gravid och fick bära en son till.
Min lille Loke.
Sedan kapar du mina ben vid fotknölarna igen, och pressar kniven i mitt hjärta djupare än du någonsin gjort.

DU, finns bara inte..

Det är tur att man inte vet vad som väntar imorgon..
Hade jag vetat på förhand vad jag skulle behöva gå igenom, hade jag nog aldrig vågat bli gravid.

Jag vet inte vart jag ska börja i bearbetningen..
Jag känner mig förvirrad och osäker, och så fruktansvärt tom.

Älskade mamma har sytt superfina kläder till Alva <3

Kvällens pyssel

Pysslat lite med inköpen från mässan <3