Timmarna passerar och dagarna går..
Jag har fortfarande väldigt svårt att greppa hela situationen.

Återigen prövas jag på alla plan.
Som mor, sambo, syster, dotter, vän, barnbarn, you name it..

Det är en kamp varje dag att ens stiga upp ur sängen.

Jag berättar gärna om det jag går igenom för människor som vill veta, och för människor som undrar.
Jag är sådan som person att jag verkligen uppskattar de som "vågar fråga".

Jag berättar för min egen skull, egentligen, då det är en del av bearbetningen för mig..

Var inte oroliga att ni ska säga fel saker, eller att det ska låta plumpt, när ni möter mig.
Det finns helt enkelt inga bra ord den här gången.. och jag skulle aldrig i mitt liv döma någon som "sade fel" ..

Jag måste få prata av mig och få berätta samma sak om och om igen, annars kväver jag mig själv på en millisekund.
Det är så jag fungerar.
Jag är så tacksam för de som verkligen orkar lyssna på allt elände.. Igen..

Nu när jag är mitt i ett sorgearbete, så reflekterar jag mycket över mina möten med människor.
På något märkligt sätt så känns det som jag kan se rakt igenom folk.

Jag ser vilka som lyssnar, och vilka som verkligen "lyssnar"..
Jag ser vilka som, efter det att jag gått, lyfter telefonen och ringer vidare..
Jag ser vilka som tar milslånga omvägar på gatan eller i affären, bara för att slippa träffa mig..
Jag ser vilka som vågar, och vilka som inte vågar möta min blick och se mig i ögonen.
Jag ser vilka som verkligen blir berörda, och vilka som faktiskt lider med mig..

Jag dömer ingen.

När jag står här mitt i sorgen kan jag inte göra annat, än att acceptera alla människors olika reaktioner.
Jag respekterar Er alla, och förstår mycket väl att det är riktigt tufft för alla runtomkring mig och min familj.

Glöm aldrig bort att jag fortfarande är Sofie..
Jag genomgår en hemsk tid i mitt liv just nu, men glöm aldrig, att jag fortfarande är den Sofie du kände innan helvetet brakade loss.

Jag finns fortfarande här..
En sargad utsida och ett trasigt hjärta, men Jag finns kvar.

Jag önskar så att jag snart får någonting positivt att skriva om. Det har varit alldeles för mycket hemskheter i bloggen, men tyvärr är det såhär mitt liv ser ut just nu..

Jag försöker så innerligt att se framåt, men det är riktigt svårt när vi ännu inte fått några som helst svar eller besked.

Förra gången med Love, kunde jag ändå falla tillbaka på att läkarna faktiskt sade- Sofie, det kommer aldrig att hända igen.

Men nu?
Jag försöker att landa i situationen så gått det går, men ser tyvärr mitt liv som en transportsträcka tills i slutet av November, när vi förhoppningsvis kommer att få svar.

Efter det hoppas jag, att jag får ett halmstrå att dra i, för att försöka ta mig upp på riktigt igen.
Ett halmstrå som en dag, förhoppningsvis tar mig till framtiden, och lyckan..

Kärlek / S