Jag undrar hur mycket tårar en människa har..
Det borde finnas ett slut.

Jag vill inte gråta mer, jag orkar inte..

Jag börjar tvivla lite på att skrivningen verkligen är bearbetning för mig.

Jag ser liksom ingen förbättring..
Det känns som jag nu sjunker djupare och djupare ner i avgrunden..

Det är så märkligt för dagen då Love kom kändes allting så fridfullt.
Även dagarna efter, med bara några breakdowns..

Nu är jag ledsen nästan hela dagarna och har så svårt att se det ljusa runt omkring mig..

Jag vill så gärna känna mig glad igen...
Jag vill verkligen ingenting hellre <3

Idag när jag satt och pratade med en av mina närmsta vänner,
gick det upp för mig vart det är jag brister..

Jag sitter fast vid beslutet.

Det gör så ont i mig att veta att det faktiskt var jag som avslutade min lille sons liv.
Att det var jag som svalde tabletterna som gjorde att hans lilla hjärta slutade slå..
Vem är jag att bestämma över ett liv?
Jag känner mig inte värdig.
Jag känner mig som en väldigt, väldigt liten människa..
Jag skäms..
Är jag värdig att gråta fast det faktiskt var jag som hade det avgörande beslutet i min hand?

Mitt hjärta knyter sig och andnöden kommer..

Jag funderar mycket på hur livet sett ut, om vi gjort ett annat val.

Hade det kanske kunnat gått?
Vad hade du blivit för en liten pojke Love?

Jag vet att det bara gör ondare i mig när jag funderar i dessa banor. Men jag kan inte släppa tankarna..

När det gör ont känner jag att jag i alla fall lever ..

Jag försöker att tänka på framtiden, och fokuserar massor på familjen.
Min underbara familj, och min alldeles fantastiskt underbara dotter <3
Men när stunderna kommer då det faktiskt är lugnt i huset som nu när tösen kollar film och M är till affären, då svämmar alla tankar över.
Jag kan inte hejda det, det bara kommer ..

Jag känner att jag börjat sluta mig mer och mer.
Jag går in i mig själv.
Jag skriver massor..
Jag skriver överallt, så fort jag får chansen..
Det är tryggt att skriva.

Trycket över bröstet lättar så fort jag fått ner mina tankar och funderingar på papper, och ångesten klingar sakta av.
Det är tufft att sätta ord på alla känslor men jag försöker så gott jag kan <3

Det är lättare att skriva med..
När jag pratar med andra om vad som hänt kan jag inte hålla tårarna tillbaka.
Jag blir avbruten av mig själv.. Kommer av mig..

Jag har idag insett att jag inte kommer klara av dopet för en av mina bästa vänners barn.
Världens finaste lille M.

Tack fina underbara T för att du är så förstående. Jag vill verkligen att det ska bli M:s dag. Inte en dag där jag kanske bryter ihop i kyrkan och ställer till med någon scen.
Jag försöker vara så stark jag bara kan men inser även mina begränsningar.
Jag vill inte förstöra eran dag <3

Samtidigt är jag otroligt besviken på mig själv att jag inte tror själv att jag fixar det..
Det kanske skulle gå hur bra som helst, men jag vill inte chansa.

Jag tror det hade känns om inte annat lättare om jag visste att Love var i Kumla<3 Nu har jag ingen aning om var du är lille vän ..
Om vi bara hade fått chansen att säga farväl innan.
Fått vårt avslut..

Ikväll är jag tom..

Tack underbara Tina Thomas och Anders för en mycket trevlig kväll i alla fall <3

Precis när jag skulle fråga svärföräldrarna om de kunde se efter Alva en stund medan jag och M åkte till minneslunden, så ringer min telefon..

Begravningsbyrån..
Någonting har gått snett på vägen så det är fortfarande papper som jag måste skriva under innan de flyttar Love till Kumla.. Han är inte där än..

De visste inte ens om han var kremerad än..
Det knöt sig i magen och paniken kom igen..

Kluvna känslor.
Jag hade redan byggt upp massa ångest för att åka dit, men kände mig ändå så pass stark att jag skulle klara det idag.
Men inte..

Jag antar att det finns en mening med allt..
Avslutet får helt enkelt komma senare.. <3

Jag är rädd att han ligger och fryser där han befinner sig nu...

Jag vet att jag stoppade om honom ordentligt i den lilla korgen innan sköterskorna gick iväg med honom..

Jag funderar på om hans lilla själ fortfarande är kvar i kylrummet på bårhuset eller om han flög till himlen när han lämnade min kropp..

Jag undrar vem som tar hand om honom i himlen <3

Det var riktigt tufft att ringa men nu är det gjort..
Jag har en tid hos en annan kurator på Onsdag kl 13.00.

Det känns skönt att den här kuratorn sitter på våning 3 istället för 4, på så sätt slipper jag sitta i väntrummet på Specialistmödravården.
Bara det har tagit emot något fruktansvärt tidigare..

Jag har skräckblandade känslor inför dagen, och mår illa.
Jag vill egentligen inte åka till kyrkogården..
Men jag vet att jag måste.

Det är det som står på tur, då jag redan skjutit upp det allt för många dagar..

Samtidigt som jag vill ha ett avslut på denna mardröm så vill jag inte det. Jag vill inte att det ska vara över. Det blir så definitivt i hjärtat att jag faktiskt förlorat mitt barn..

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig känslan av att begrava mitt eget barn. Den är hemsk och äter upp mig inifrån och ut.

Det gör så ont.
Jag saknar honom så ..<3

Jag läser en blogg om en kvinna i sorg..
Hon delar med sig av allt, ibland är hon kanske lite för privat?!
Jag förundras över hur stark hon varit, och vilket fruktansvärt helvete hon går igenom.
Dag ut och dag in.
Men hon klarar det på ett förunderligt sätt. Jag beundrar henne.
Jag förstår inte..
Jag hade aldrig klarat av det hon går igenom. Inte en chans.

Sekunden senare inser jag att kvinnan jag läser om, det är jag..
Det är verkligen.. Jag.
Poletten har trillat ner på riktigt den här gången.

Det är så otroligt mycket som hänt de senaste veckorna, så jag vet inte vart jag ska börja.
Det känns som jag har nerverna utanför min kropp..
Jag är rädd för allt.

Människor som träffar mig säger ofta att jag i alla fall ser ut som "gamla Sofie".
Men på insidan känner jag mig som ett korthus som kan rasa samman vilken sekund som helst.
Jag känner mig så otroligt trasig och svag.

Mat petar jag i mig precis så min kropp ska kunna fungera, men inget mer.
Ingenting smakar och jag känner ingen hunger.
Bättre bantningskur än sorg finns nog inte.

Jag ska ringa en annan kurator imorgon.
Jag behöver professionell hjälp i min bearbetning.
Fick inget vidare förtroende för den förra, då hon gick rakt på framtiden.

Jag känner att jag inte kan gå vidare om jag inte får hjälp att bearbeta det som faktiskt hänt.
Gör jag det inte nu, så kommer det garanterat senare.
Så väl känner jag i alla fall mig själv.

Jag skulle inget hellre än att vilja blunda och lägga locket på och gå vidare, men jag är inte sån.

I samma sekund som sorgen kommer är jag arg och förbannad.
Jag har tagit mig mod hela tre gånger att ringa till min barnmorska i Kumla, vilket är otroligt stort för min del. Varje samtal där man måste förklara vad som hänt tar emot.
Även Martin har ringt, men tyvärr har hon inte varit inne just då.

Andra barnmorskor har lämnat lappar till henne.
Jag har gråtande och i panik talat in på barnmorskornas telefonsvar och bett henne ringa mig så snart som hon bara kan, och då motvilligt, kort förklarat vad som hänt.
Jag fick verkligen förtroende för henne under mina 20v som gravid..

Men hon har inte ringt upp.. Inte en enda signal eller meddelande.
Inte en enda jävla barnmorska från Kumla har hört av sig över huvud taget..
Jag vet mycket väl att de fick informationen redan på rutinultraljudet.

Jag känner mig sviken, bitter och utelämnad.

Jag är rädd för framtiden.
Mycket rädd för att jag inte ska hinna bygga upp mig själv tillräckligt innan alla mina vänners bebisar börjar komma.
Missförstå mig inte..
Jag kommer fortfarande bli otroligt glad för eran skull och känna lyckan med er, och även vilja dela den med er.

Men jag vet också så väl att jag kommer känna en enorm saknad för min egen son..
Min lille, lille älskade son <3

Jag önskar jag kunde spola fram tiden kanske ett halvår.
För tillfället är dagarna alldeles för långa och trycket över bröstet nästan övermäktigt att orka med..

Imorgon ska vi till minneslunden och säga farväl..

Tack fina Maria, Sussie och mamma för kvällen ikväll <3 Det var så skönt att få dela tårar med er, och bara få sitta och prata om allt och ingenting..

Det värmer så varmt i mitt hjärta så Ni skulle vara veta <3

Jag känner inte igen mig själv längre..
Det är fruktansvärt frustrerande för jag vill så gärna fungera normalt igen.

Jag vet att jag skrivit det förut, men nu tror jag att jag vet vad det handlar om.
Jag känner ingen glädje, och framförallt ingen tacksamhet.

Jag är van vid att vara otroligt tacksam för precis allt som alla gör för mig.
Och tackar alltid helhjärtat för allting, även de minsta småsaker.

Jag tackar fortfarande men innerst inne så kommer det inte från hjärtat.

Jag vet så väl hur ni alla försöker få mig på andra tankar och göra saker, men jag känner mig likgiltig för precis allting.

Jag känner mig eländig inifrån och ut, och hatar mig själv för att jag inte uppskattar allas försök till förbättring.

Jag lovar att jag ska rycka upp mig.
Ikväll ska jag börja läsa en bok om personlig utveckling som jag fått av en vän <3

Idag fick jag den första kommentaren som verkligen gjorde ont i hjärtat.
Jag höll tårarna tillbaka, men det värkte i hela kroppen som tusen nålar.

- Jag vet hur det känns Sofie, min flickvän gjorde abort i v 10.

Jag vet så väl att man aldrig kan mäta sorg, och jag respekterar alla som säger sig ha känt den. Alla tar vi sorgen på olika sätt..

Men det som verkligen gjorde ont var ordvalet abort.
Jag vet att alla läkare också benämner det jag just gått igenom som " sen abort ".

Men jag vägrar att kalla det för det. Det borde finnas ett finare ord.

Jag benämner det som att jag förlorat min son.
Får man reda på i vecka 19 att ens ofödda barn är svårt missbildad i hjärnan borde man bli skonad från att "läggas i abort facket".

Den som aldrig stått inför ett beslut som sitt eget barns liv eller död ska inte uttala sig.

/ Walk a mile in my shoes ..

Idag har jag gjort framsteg.
Jag lämnade min trygghet hemma.
Sambon och dottern fick vara kvar hemma och jag drog iväg till Marieberg.
Helt själv.
Jag tänkte att det får bära eller brista..

Det kan säkert låta hur fånigt som helst, men för mig var det ett stort framsteg att ta mig dit.
Jag hade hjärtklappning hela vägen och tänkte faktiskt först inte gå in.

Men jag gick och strosade och shoppade i flera timmar, och mötte senare upp mamma för en lunch <3
Jag känner mig stark idag.

Det gick hur bra som helst.
Nu är jag helt slut som människa för jag gick säkert och spände mig hela tiden.
Vilka ska jag träffa, kommer någon säga någonting, vilka vet, tänk om jag får en panikångestattack?

Det är märkligt hur man ser världen och andra människor med andra ögon när man går igenom en sorg eller någonting traumatiskt.

Det känns som att alla ögon är riktade mot en själv, att alla andra vet vad som hänt.

I och för sig så vet många, mycket tack vare rykten men även bloggen, och det är faktiskt så jag vill ha det.
Annars skulle jag aldrig skriva så mycket som jag gör.
Jag vill att så många som möjligt vet vad som inträffat, och allt för att minimera plumpa kommentarer, eller frågor om gravid magen ..

Det gör bara ont.

Jag är inte van att vara så fruktansvärt osäker och otrygg i mig själv.
Dåligt självförtroende har jag alltid haft, men inte på det här sättet.

Det här är ett stort steg i rätt riktning för min del för att återigen bli den självständiga kvinnan jag en gång var.

Min bearbetning är att skriva.
Jag skriver här i bloggen, och även i dagboken som jag alltid gjort.
Det hjälper mig otroligt mycket.

Jag tar små steg framåt, och tar en dag i taget, och jag vet att jag en dag kommer att lyckas <3

And I'd give up forever to touch you
'Cause I know that you feel me somehow
You're the closest to heaven that I'll ever be
And I don't want to go home right now

And all I can taste is this moment
And all I can breathe is your life
'Cause sooner or later it's over
I just don't want to miss you tonight

And I don't want the world to see me
'Cause I don't think that they'd understand
When everything's made to be broken
I just want you to know who I am

Låten Iris spelades på radion i Uppsala under magnetröntgen och även samma dag du försvann ur mitt liv min lille son.
Slående ord <3

Idag har det varit en bra dag ..
Familjemys på hög nivå <3

Vi var ute på förmiddagen, busade i pulkabacken, cyklade, och gungade i trädgården.
Älskade mamma och pappa var här i morse och lämnade lunch och efterrätt till oss, så det behövde vi inte tänka på idag.
Underbara Ni <3

Eftermiddagen gick åt till solning, handling och rensning i garderober här hemma.

Alva är hemma på heltid sedan i onsdags förra veckan.
Halsflussen behandlas fortfarande men är peppar peppar bra, ögonflussen är borta, så nu är det bara vattenkopporna kvar.

Hon har en del, och till och med idag, dag 3 med vattenkoppor kommer det fortfarande nya.
Det ser ut som hon blir hemma även hela denna vecka.

Vipps var sjukskrivningen slut.

Jag hade verkligen önskat att hon klarat sig från dessa sjukdomar så jag och M fått lite tid att återhämta oss. En ärlig chans att reflektera tillsammans och hitta på någonting för oss själva, men jag vet samtidigt att sjukdomar är ingenting man kan styra över.

Det är fullt ös från morgon till kväll här hemma <3, så det blir oftast kvällarna som blir jobbiga för min del. Då har jag hållit inne med massor under dagen just för att inte bryta ihop inför Alva. På kvällen är det lugnt och tyst, och det finns otroligt mycket tid för reflektion.
Kanske för mycket, till och med..

När panikångesten kommer smygande då finns det ingen utväg..
Jag kan skjuta upp det en stund, begrava det inom mig själv men jag måste ta mig igenom utbrottet och rannsaka mig själv..
Jag har inget val, det bara kommer.

Jag känner mig skitzofren.

Det är hemskt med panikångest. Även det, har jag trott att jag tidigare upplevt, men ack så fel jag hade .. Trycket över bröstet går inte att beskriva, och jag vantrivs så fruktansvärt i mig egen kropp. Benen viker sig. Hjärtklappningen kommer som en spik rakt in i hjärtat..
Jag vill skrika och gråta samtidigt och mitt hjärta gör så otroligt ont.

Jag blir påmind om dig precis hela tiden lille vän.
Vart jag än går, vart jag än är..
Radion, tv:n, internet, affären .. Tösen vår..

Min kropp har svårt att ställa om fysiskt, precis som jag själv psykiskt..
Sammandragningar, blödningar, svettningar. Foglossning.

Kroppen har inte riktigt förstått att den inte är gravid längre, precis som jag.
Jag kommer på mig själv ibland med att lägga handen på magen, och sekunden senare när jag inser vart handen ligger gör det så fruktansvärt ont i mig.
Det är bara tomt, magen är borta.. Min lille Love är borta..

Jag önskar så att jag bara får hålla i dig en sista gång..
Snälla Gud en sista gång..
Varför min oskyldiga, oskuldsfulla lille son.. <3

Jag vet så väl att det är omöjligt..

Jag tycker idag att världen är fruktansvärt orättvis.

Jag förstår inte hur Gud kan låta en människa gå igenom så mycket på en och samma gång.
Jag känner inte igen mig själv längre.

Jag har alltid sagt i hela mitt liv att jag aldrig skulle kunna "ta bort" ett barn.
Jag har varit strikt emot det, men nu står jag själv där.
Svåra missbildningar i hjärnan var aldrig någonting jag lagt med i mina värderingar innan..

Jag intalar mig själv säkert 20 gånger om dagen att vi gjorde det här för din skull lille älsklingen.
Läkarna kunde förståeligt inte lova någonting om hur ditt liv skulle se ut, eller om du ens skulle överleva tiden i magen.. Du kanske hade blivit 10 dagar, 1 år, eller mer, men livskvalitén ?!
Det var allt ifrån noll till mer men det skulle krävas en komplicerad hjärnoperation så fort du kommit till jordelivet.

Jag förstår inte varför jag skriver allt detta. Jag antar att jag vill försöka förklara mig på något konstigt, märkligt sätt.. Jag känner nog skuld.

Vi försökte bli gravida länge med Alva. Det tog sig på 9:one försöket och med Love på 4:e försöket.. Alla som "försökt" länge vet vad jag pratar om.
Man slits mellan hopp och förtvivlan, läser massor om hur man snabbast blir gravid.
Tips hit, ställningar dit.. Räknar ut ägglossningen..

Dagarna är så otroligt långa och man vill så gärna bli med barn.
Jag vet inte hur många negativa graviditetstest jag slängt i soptunnan med tårarna forsande ner för kinderna. Nej, inte den här gången heller..

En dag, så är lyckan total. det visar ett plus!
Ett plus! Jag är gravid.. Man är så fantastiskt lycklig och skulle helst av allt vilja skrika ut det för hela världen <3
Men man väntar tills de "säkra veckorna" är över, efter vecka 12, numera efter KUB testet.

Efter det är allting så självklart och man berättar lyckligt för alla människor man möter, att man är gravid. Känslan är nästintill obeskrivlig <3

Jag hade aldrig trott att jag efter rutinultraljudet i vecka 19 skulle stå inför mitt livs svåraste beslut. "Vi skulle ju bara in och ta reda på könet.."
Nu stod jag och min käraste inför ett beslut om liv och död för det ofödda lilla barnet som sparkade friskt inuti min mage.
Barnet vi hade kämpar så länge för <3
Vår son Love.

Jag hade klarat av tre månader av konstant illamående och började för ett par veckor sedan känna mig underbart gravid. En riktig liten kula till mage.
De tajta tröjorna plockades fram ur garderoben för att jag ville visa hela världen att just jag var gravid.

Att jag en vecka efter rutinultraljudet, alltså i vecka 20 skulle få föda fram min döda son..
Det finns inga ord..

Det är för tungt..

Minnena är alldeles för färska.

Jag ber till Gud varje kväll att du har det bra i himlen, och att du inte hatar mig <3
Det gör så ont i hjärtat att jag inte vet vart jag ska ta vägen ..

Tack älskade Maria och Jimmy för kvällen idag.

Helt perfekt, och idag är första dagen jag skrattat på riktigt sedan vi förlorade vår lille Love <3

Idag har det varit en bra dag .. Känns otroligt skönt.

Idag den den 19:e Februari är det även årsdagen för en man som stod mig varmt om hjärtat ..
CarlEvert Andersson.
Initialer CeA, det glömmer jag aldrig <3

Jag har inte missat årsdagen en dag sedan du gick bort och jag vet att du finns med mig, fortfarande och vakar över mig precis som du gjorde här i jordelivet <3

Min lärare/ mentor / vän / låtsas pappa / morfar ..

Ikväll ska jag be för dig, och min lille pojk <3