Idag när jag satt och pratade med en av mina närmsta vänner,
gick det upp för mig vart det är jag brister..

Jag sitter fast vid beslutet.

Det gör så ont i mig att veta att det faktiskt var jag som avslutade min lille sons liv.
Att det var jag som svalde tabletterna som gjorde att hans lilla hjärta slutade slå..
Vem är jag att bestämma över ett liv?
Jag känner mig inte värdig.
Jag känner mig som en väldigt, väldigt liten människa..
Jag skäms..
Är jag värdig att gråta fast det faktiskt var jag som hade det avgörande beslutet i min hand?

Mitt hjärta knyter sig och andnöden kommer..

Jag funderar mycket på hur livet sett ut, om vi gjort ett annat val.

Hade det kanske kunnat gått?
Vad hade du blivit för en liten pojke Love?

Jag vet att det bara gör ondare i mig när jag funderar i dessa banor. Men jag kan inte släppa tankarna..

När det gör ont känner jag att jag i alla fall lever ..

Jag försöker att tänka på framtiden, och fokuserar massor på familjen.
Min underbara familj, och min alldeles fantastiskt underbara dotter <3
Men när stunderna kommer då det faktiskt är lugnt i huset som nu när tösen kollar film och M är till affären, då svämmar alla tankar över.
Jag kan inte hejda det, det bara kommer ..