Idag har jag gjort framsteg.
Jag lämnade min trygghet hemma.
Sambon och dottern fick vara kvar hemma och jag drog iväg till Marieberg.
Helt själv.
Jag tänkte att det får bära eller brista..

Det kan säkert låta hur fånigt som helst, men för mig var det ett stort framsteg att ta mig dit.
Jag hade hjärtklappning hela vägen och tänkte faktiskt först inte gå in.

Men jag gick och strosade och shoppade i flera timmar, och mötte senare upp mamma för en lunch <3
Jag känner mig stark idag.

Det gick hur bra som helst.
Nu är jag helt slut som människa för jag gick säkert och spände mig hela tiden.
Vilka ska jag träffa, kommer någon säga någonting, vilka vet, tänk om jag får en panikångestattack?

Det är märkligt hur man ser världen och andra människor med andra ögon när man går igenom en sorg eller någonting traumatiskt.

Det känns som att alla ögon är riktade mot en själv, att alla andra vet vad som hänt.

I och för sig så vet många, mycket tack vare rykten men även bloggen, och det är faktiskt så jag vill ha det.
Annars skulle jag aldrig skriva så mycket som jag gör.
Jag vill att så många som möjligt vet vad som inträffat, och allt för att minimera plumpa kommentarer, eller frågor om gravid magen ..

Det gör bara ont.

Jag är inte van att vara så fruktansvärt osäker och otrygg i mig själv.
Dåligt självförtroende har jag alltid haft, men inte på det här sättet.

Det här är ett stort steg i rätt riktning för min del för att återigen bli den självständiga kvinnan jag en gång var.

Min bearbetning är att skriva.
Jag skriver här i bloggen, och även i dagboken som jag alltid gjort.
Det hjälper mig otroligt mycket.

Jag tar små steg framåt, och tar en dag i taget, och jag vet att jag en dag kommer att lyckas <3