Jag läser en blogg om en kvinna i sorg..
Hon delar med sig av allt, ibland är hon kanske lite för privat?!
Jag förundras över hur stark hon varit, och vilket fruktansvärt helvete hon går igenom.
Dag ut och dag in.
Men hon klarar det på ett förunderligt sätt. Jag beundrar henne.
Jag förstår inte..
Jag hade aldrig klarat av det hon går igenom. Inte en chans.

Sekunden senare inser jag att kvinnan jag läser om, det är jag..
Det är verkligen.. Jag.
Poletten har trillat ner på riktigt den här gången.

Det är så otroligt mycket som hänt de senaste veckorna, så jag vet inte vart jag ska börja.
Det känns som jag har nerverna utanför min kropp..
Jag är rädd för allt.

Människor som träffar mig säger ofta att jag i alla fall ser ut som "gamla Sofie".
Men på insidan känner jag mig som ett korthus som kan rasa samman vilken sekund som helst.
Jag känner mig så otroligt trasig och svag.

Mat petar jag i mig precis så min kropp ska kunna fungera, men inget mer.
Ingenting smakar och jag känner ingen hunger.
Bättre bantningskur än sorg finns nog inte.

Jag ska ringa en annan kurator imorgon.
Jag behöver professionell hjälp i min bearbetning.
Fick inget vidare förtroende för den förra, då hon gick rakt på framtiden.

Jag känner att jag inte kan gå vidare om jag inte får hjälp att bearbeta det som faktiskt hänt.
Gör jag det inte nu, så kommer det garanterat senare.
Så väl känner jag i alla fall mig själv.

Jag skulle inget hellre än att vilja blunda och lägga locket på och gå vidare, men jag är inte sån.

I samma sekund som sorgen kommer är jag arg och förbannad.
Jag har tagit mig mod hela tre gånger att ringa till min barnmorska i Kumla, vilket är otroligt stort för min del. Varje samtal där man måste förklara vad som hänt tar emot.
Även Martin har ringt, men tyvärr har hon inte varit inne just då.

Andra barnmorskor har lämnat lappar till henne.
Jag har gråtande och i panik talat in på barnmorskornas telefonsvar och bett henne ringa mig så snart som hon bara kan, och då motvilligt, kort förklarat vad som hänt.
Jag fick verkligen förtroende för henne under mina 20v som gravid..

Men hon har inte ringt upp.. Inte en enda signal eller meddelande.
Inte en enda jävla barnmorska från Kumla har hört av sig över huvud taget..
Jag vet mycket väl att de fick informationen redan på rutinultraljudet.

Jag känner mig sviken, bitter och utelämnad.

Jag är rädd för framtiden.
Mycket rädd för att jag inte ska hinna bygga upp mig själv tillräckligt innan alla mina vänners bebisar börjar komma.
Missförstå mig inte..
Jag kommer fortfarande bli otroligt glad för eran skull och känna lyckan med er, och även vilja dela den med er.

Men jag vet också så väl att jag kommer känna en enorm saknad för min egen son..
Min lille, lille älskade son <3

Jag önskar jag kunde spola fram tiden kanske ett halvår.
För tillfället är dagarna alldeles för långa och trycket över bröstet nästan övermäktigt att orka med..

Imorgon ska vi till minneslunden och säga farväl..