Lördagsmys <3

Äta vindruvor i sängen innan läggdags <3

Senaste dagarna i bilder <3

Igår fixade jag inte att hålla fasaden längre..

Min kropp sade ifrån Big Time och alla känslor svämmade över med råge, så idag har jag haft en dag hemma.
Jag behövde verkligen det.

Jag blev igår uppringd av Spec. Läkaren.
Till svar på varför han aldrig ringde upp mig innan jul, fick jag -
Oj, jag trodde jag ringde dig.

Men han bad också om ursäkt för hur jag och M blivit behandlade.

Han bekräftade ännu en gång att jag och M "fallit mellan två stolar" och att utredningen inte är påbörjad ännu.

Men nu har jag i alla fall fått ett namn på en genetikspecialist som kommer att ha hand om vår utredning.

Jag och M kommer förhoppningsvis bli kallade för provtagning i Uppsala någon gång under februari månad.

Denna eviga väntan, tär på mig, mer än någonsin förut..
Jag slits mellan hopp och förtvivlan dagligen, och tyvärr så sätter det sina spår.

Men jag är glad att det nu, i alla fall är på gång.

Jag kan inte göra mer än att göra det bästa jag kan under tiden, och hoppas att dagarna går fort.

Jag kommer aldrig så länge jag lever att sluta hoppas <3

Det är så mycket som jag så länge velat skriva, men orken och energin sviker mig gång på gång.

Jag ska göra ett försök nu ikväll.
Jag behöver verkligen skriva av mig ..
Jag är ledsen, besviken och förbannad.

Idag har jag haft en tuff dag.
Jag börjar nästan tro att läkarvården är ett skämt. På riktigt.
Jag tycker det är skrämmande.

Jag fick ett samtal från C på förmiddagen.
Hon ville bara dubbelkolla allting med Fonus och Lokes begravning.
Jag funderade inte mer på det utan avslutade samtalet med att vi ses senare..
Jag skulle dit klockan 13.00 idag. På kuratorssamtal hos C.

Ett riktigt tufft besök blev det.
Tårarna kunde bara inte sluta rinna, och jag fick ur mig flera veckors ranson av tårar, sorg och smärta..
Det var välbehövligt.

Jag sitter fast.
Jag kommer ingenvart i bearbetningen.

C säger att jag gör allting rätt, precis allting.
Men jag kommer ingen vart..

Inte ens C fann orden idag för att hjälpa mig.
Vi behöver svar.
Jag är desperat efter svar.

Svar på mina frågor är det enda som kan få mig att "gå vidare", och se framåt.
Se livet igen.
C berättade idag att Loke numera finns i Örebro igen, på krematoriet.
Jag blev chockad av vetskapen, men kom av mig mitt bland alla tårar .. Som vanligt.

C gick in i min journal för att titta hur långt Spec.läkarna egentligen kommit i utredningen.

Det enda som finns skrivet i min journal efter jag förlorade Loke, är från den 10/10.2012.
Uppsala bekräftar att de mottagit Loke och att en läkare undersökt honom.

Thats it.

Ingen obduktionsrapport, inget svar från magnetröntgen, läkarkonferensen eller uppgifter om ytterligare provtagning på Loke.

Vart är alla papper?!

Det går inte att få tag på en enda läkare som kan uppdatera mig om vad som händer..
Jag har ingen aning om någonting.
All information som jag fick ett par veckor innan jul, varifrån kom den informationen?!

När jag åkte hem från USÖ pratade jag med mamma och berättade vad jag och C pratat om.
Vi diskuterade fram och tillbaka tills mamma frågar om jag verkligen är säker på att alla prover verkligen är tagna från Loke, med tanke på att han numera finns på krematoriet.

Mitt hjärta stannade till i flera sekunder..
Jag slängde på luren och ringde upp till C i panik.
Jag berättade för C om vad jag och mamma diskuterade om, när C berättar att hon fått information om att Loke skulle kremeras nu i eftermiddag.

C ringde på en gång till krematoriet, och tack och lov var han inte kremerad än ..
Vi lyckades ringa i tid, och de ska avvakta tills jag eller C ringer igen och godkänner kremeringen.

Vad fan är det som händer?
Jag orkar inte mera.

Vem har skickat tillbaka Loke till Örebro utan att informera mig? Är utredningen påbörjad ens, eller är den klar? Har de tagit alla prover de behöver? Hur kan de i så fall vara så pass säkra att den vävnaden räcker, när jag fått information om att utredningen inte ens är påbörjad?
Får de kremera min son, utan mitt godkännande?

Med Love var jag tvungen att fylla i hur mycket papper som helst, innan de ens fick röra honom ..
Men nu?

Tänk om de nu inte har alla prover som de behöver, och att jag inte hade lyckats stoppa kremeringen..
Då skulle vi aldrig kunna få några svar över huvud taget..

Man kan inte lita på att någon gör sitt jobb idag.
Jag undrar vad de kommer ha för ursäkt den här gången..

Får det gå till såhär?
Jag har aldrig förr känt mig så maktlös och liten som jag gör nu.

Jag finns liksom inte..
Jag finns inte.

Hur ska jag kunna se framåt, helt allvarligt, när precis allting går emot mig och min familj.
Jag får ingen som helst ärlig chans att gå vidare..

Jag måste få ett avslut.
Jag bara måste.

Elände efter elände, men sorgligt nog så är det här är mitt liv.

Det är tur att jag har min lilla ögonsten här hemma <3 p="p">På ett positivt sätt tvingar hon mig, att ställa av mig ryggsäcken med sorg när jag kommer hem.

Mitt älskade, älskade barn.

/ Det sista som överger mig är hoppet. Kärlek från mig till Er.