Ikväll vill jag tacka min underbara mamma.
Min älskade mamma Caroline.
Du är min bästa vän, nu och för alltid.

Tack för att du finns för mig och min familj när vi har det så svårt.
Jag vet att det är så otroligt svårt även för Dig.

Du finns med mig överallt, och är en stöttepelare utöver dess like..
Jag hade aldrig kunnat drömma om att Du, villkorslöst skulle vara närvarande vid mina två av mina tre barns födelse.
Två barn som vi fått lämna kvar på sjukhuset.
Dina änglabarnbarn Love och Loke.
Om du visste hur tacksam jag är att du finns, min älskade mamma.

Jag skulle inte klara mig en dag utan dig, min fantastiska, fina lilla mamma

Idag har mamma och jag haft en heldag tillsammans på Älvsjö mässan. Sy och smyckes- mässa. En lugn dag i mor-dotter anda. Bara hon och jag. Massa prat, skratt, shopping och lugn tillsammans.
Tack för att du "tog med mig ut", det behövde jag.
En helt perfekt dag, trots alla omständigheter i mitt liv förövrigt ..

Alla ord i världen räcker inte till på långa vägar, för att förklara vilken fantastisk mamma du är..

Jag ska göra allt som står i min makt för att en dag återgälda allt du gjort och gör för mig.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Älskade lilla mamma.

C ringde förresten idag.

Det fanns inget kort på Loke i kameran eller på avdelningen..

Missförstånd.

Missförstånd som enligt mig, bara inte får hända..
Inte när man bara har en enda chans.

Nu måste jag själv försöka ta mig mod och ork att förstora och framkalla en bild på Loke.

Jag har ännu inte ens orkat framkalla Loves bilder, så jag får väl ta dem tillsammans <3

Det gör ont i mitt hjärta att ingen tog sig tiden att fotografera min lille son..

Min Loke.

Häromdagen satt jag och klippte sönder mina gravid kläder.
Jag har nu slängt allt..
Jag köpte dem nya till min graviditet med Love, så det fanns helt enkelt allt för många dåliga minnen sammankopplade med de kläderna.

Jag minns precis vad jag hade på mig, till och med vilka underkläder jag bar, båda dagarna när vi fått de hemska beskeden.. Jag har gjort mig av med allt..

Det gjorde ont, men inte ondare än vad min kropp gör förövrigt.

Skulle jag en dag bli gravid igen kommer jag att kosta på mig nya kläder.

Jag skulle egentligen kunna kopiera vart enda inlägg som jag skrev i februari, när jag förlorade Love.
Vi är där igen, jag och M..
Det spelar ingen roll hur mycket vi än försöker förneka allting som skett..
Allting vi går igenom.

Vi är där igen.

Vi måste påbörja acceptans fasen, och den är hemsk.
Men vi måste acceptera att vi idag har två små änglar i himlen ..

Dagarna innan mitt rutinultraljud med Loke sade jag till alla mina nära och kära, att händer det igen, kommer jag aldrig att orka. Jag slänger in handduken för gott .. Jag skulle aldrig i mitt liv fixa, att behöva gå igenom samma helvete, ännu en gång..
Det är inte mänskligt, någonstans ..

Jag har ångrat mig.
Var inte oroliga, det kommer aldrig att ske.

Det har blivit nästan tvärtom. Jag tar ut mig till det yttersta för att visa för mig själv och världen att jag faktiskt står upp. Jag har förlorat mina små pojkar, men jag står faktiskt upp.
Bara det är ett mirakel i sig.

Jag lider varje dag..
Jag är omringad av nära och kära som får sina små och fina knyten med sig hem från förlossningen..
Jag har kommit hem utan..
Två gånger ..
En mammas hjärta går sönder totalt efter en gång..
Tro mig.
Det gör så ofattbart ont, så hur mycket jag än försöker förklara, så ska ni vara glada om ni inte förstår.

Även om jag lider fruktansvärt för min egen del, så känner jag även Er lycka.
Jag är så lycklig för Er alla som det går bra för, även om det kanske kan vara svårt att förstå.
Jag önskar verkligen inte min värsta fiende att gå igenom vad jag och min familj gör just nu..
Det är inte humant.
Någonstans..

Jag är så tacksam för mina vänner, att jag fortfarande får förtroendet att vara med era barn.
Det är min värsta mardröm att bli utesluten.. helt.
Jag vet att det är enormt svårt även för er, men jag vill att ni ska veta att det värmer, mer än ni någonsin kommer att förstå, när jag får låna era små en stund.. Då blir jag inte helt utan..

Om kvällarna ligger jag vaken länge, länge och lyssnar när Alva andas ..
Det ger mig ett lugn i kroppen..
Jag har idag tre underbara barn, men bara ett som andas ..
Mina två pojkar har inte ens fått chansen att ta ett enda andetag på den här jorden ..

Jag känner att Ni finns med mig, vart jag än går.
Love och Loke, jag älskar Er så.

Varje dag tänder jag ljus hemma ..
Så mycket ljus jag bara kan..

Där det finns ljus, där finns det liv.
Jag vill så gärna att mitt hem ska vara fyllt av liv.

 Kärlek. S

Var inte ledsen lilla mamma,
vi var tvugna att gå..

Den dagen det hände, slutade våra hjärtan att slå..

Älskade pappa, vårt liv blev så kort,
ta hand om varandra när vi flyger bort..

Vi vet att ni gråter, det finns ingen tröst..

Men lyssna till ert hjärta, ni kommer höra vår röst..

Vi finns inte bland er, men vi finns här ändå..
Vi hör era böner och vi älskar er så..

Älskade Änglabarnen Love och Loke ..

Mamma saknar er oändligt mycket ...

Mitt liv pendlar upp och ner, dag för dag, minut för minut..

Jag gör allt jag möjligtvis kan för att få vardagen att fungera.

Min hjärna vill mer än vad min kropp orkar.

Bara en sådan simpel sak som att ta Alva till förskolan blir ett projekt.
Jag är så trött efter all ansträngning att jag måste gå hem och vila..

Jag, lägga mig mitt på dagen?

Men jag försöker att lyssna på min kropp, och göra som den säger.
Jag vet att jag måste, för att orka resten av dagen <3

Den här gången, när jag förlorat Loke, har jag inte orkat att ringa min barnmorska .. Jag har tänkt varje dag att jag ska ringa, men det har tagit emot något så enormt.

Jag har gått hos en helt underbar barnmorska i Adolfsberg denna gång.

Hon har vetat allt om min bakgrund och hon har gjort allt hon möjligtvis kunnat, för att få mig att känna mig så trygg som möjligt i min nya graviditet.

Idag ringde hon mig.
Fantastiska människa <3
Hon hade inte alls behövt, eftersom jag inte sökt henne efter RUL, men ändå så ringer hon..

Hon ville höra hur allting var med mig, och om det fanns någonting som hon kunde hjälpa till med <3
Tack fina Du.

Jag har kämpat med mig själv så innerligt det senaste halvåret..
Jag tog förlusten av Love enormt hårt.
Vilken mamma skulle inte göra det?

Är jag tillbaka på ruta ett igen?
Nej, jag vägrar tro att allting jag kämpat och återigen kämpat mig upp till, skulle ha varit förgäves ..

Jag ägnar numera kvällarna till att minnas <3

Jag försöker minnas kvinnan jag var innan helvetet brakade loss i februari i år..

Jag tror och känner i mitt hjärta att den kvinnan fortfarande finns kvar <3

Hon finns där, om än långt därinne under den trasiga ytan och det krossade hjärtat..

Jag gör allt jag möjligtvis kan för att få henne att blomma ut igen.
Vägen dit känns oerhört lång, men jag hoppas och tror att jag en dag kommer att lyckas.

Hoppet är det sista som överger människan <3

Kärlek från mig till Er.

<3



Ibland är det för tungt för att skriva även för mig ..


<3

Mötet idag med C var som förväntat tungt, men samtidigt skönt.
Hos C är jag trygg.

Tyvärr verkar det ha blivit missförstånd mellan personalen förra söndagen, så Loke skickades aldrig till sjukhusfotografen som jag önskade..

Han skickades direkt till Uppsala.
Glömdes bort..
Det var riktigt tungt att höra..

Det här fotot var och är viktigt för mig..

C kollade min journal för säkerhetsskull och där står det skrivet till och med att - Sofie önskar foto från sjukhusfotografen.

Skiftbyte och miss i kommunikationen mellan personalen, tyvärr ..

Det finns en chans kvar, och det är att sköterskan tog ett foto på honom direkt när hon tog hand om Loke efter förlossningen, och att de bilderna fortfarande ligger kvar i kameran.

Jag önskar att så är fallet ..

Jag vill så gärna ha en likadan bild på Loke som jag har på Love <3

Den som lever får se..

För läkarna/ sköterskorna är mina pojkar egentligen obetydliga foster, men för mig är det mina barn ..

Mina djupt älskade änglabarn som jag skulle göra allt jag någonsin kunde för att få tillbaka ..

Skulle jag få en enda chans i livet, skulle jag göra allt, bara jag fick ha er hos mig ..
Bara en sista gång ..

Att man kan sakna två små liv så innerligt mycket, fast jag bara träffat er en enda gång ..

En mors kärlek till sina barn slår all kärlek i hela vida världen ..

Mina saknade änglar .
Love och Loke ..

Jag och M pratade även med C idag om bemötandet vi fått erfara på Specialistmödravården..

Två gånger har vi nu fått, i princip dödsbesked direkt på britsen i undersökningsrummet på våning 4..

Två gånger har vi även blivit lämnade ensamma direkt efter beskeden..
Sköterskan lämnar oss, och kommer aldrig mer tillbaka ..

Bara Gud vet hur länge vi suttit och väntat ensamma, totalt förkrossade på att specialistläkaren ska komma.

Ultraljudsapparaten är i full gång och vår lilla bebis hjärta tickar på, på skärmen..

Hade det legat en kniv därinne, så Gud vet vad ..

Man får aldrig lämna någon ensam direkt efter ett dödsbesked!
Jag hatar Specialistmödravården.

Att det kan vara sådan skillnad på bemötande på våning 3 & 4.

På 3: an , Kvinnokliniken har bemötandet varit fantastiskt båda gångerna..

Ingen har dömt mig, och alla har sett mig som en människa.
Alla jag mött har försökt att göra allt de möjligtvis kan för att göra min vistelse där så bra som möjligt.

Tack för att ni finns, alla underbara sköterskor/läkare på "23: an " <3

Vi fortsätter att kämpa ..

Älskade Loke <3

Idag har det varit en tung dag.
Idag är det exakt en vecka sedan jag födde min lille prins Loke.
Loke Martin Augustsson.

Jag har så mycket spänningar i min kropp som helt enkelt behöver komma ut..
Jag bubblar över snart.
Det är svårt att sätta fingret på vart det gör ondast, när det värker i precis hela kroppen..

I 18 veckor har jag försökt dölja min graviditet.
Endast ett fåtal personer har vetat om att jag bar på en liten <3 p="p">
Det har varit otroligt psykiskt jobbigt, att i alla lägen försöka dölja någonting så fint som jag egentligen ville skrika ut till hela världen, dagen då jag först såg plusset på stickan ..
Jag ville vänta med att berätta tills efter rutinultraljudet, eftersom det var där resan tog slut med min lille Love.
Jag var rädd.
Jag var rädd precis varje dag, men så innerligt lycklig innerst inne i mitt hjärta..
Det tror jag alla såg i mina ögon <3 br="br">

Jag blev stor fort, precis som med de andra två graviditeterna.
På bilden ovan är jag i v 18+0, på morgonen innan Loke kom ..

Jag försöker verkligen att förstå att jag och M, verkligen är där igen ..
Men det gör så ont.
Varför vi?
Vad är det som går fel?
Jag har miljontals frågor ..

Den 7:e november ska vi träffa en specialist på fosterdiagnostik och förhoppningsvis få svar.
Svar på hur och varför jag och M har två små änglar i himlen..
Jag är livrädd för vad han kommer att säga..

Var Alva bara en lyckoträff? Händer någonting med min kropp med just pojkarna? Är det någonting fel på mig eller M?! Jag försöker förtränga de tankarna tills vi får svar från obduktionen och magnetröntgen.
Jag har strängt förbjudit mig själv från att googla, då om någon gång skulle jag troligtvis bli livrädd ..

Imorgon kommer redan på förhand att bli en tung dag..
Jag och M ska träffa min kurator, C.
Vi kommer nog också få bilder som sjukhusfotografen tagit på Loke.
Mammas lille, lille grabb <3 br="br">

Allting är på repeat..

Jag är så fruktansvärt tom i kroppen, och hade det inte stått på pappret att jag fyllde 25 år för ett par dagar sedan, hade jag själv tippat på att jag fyllde 55 år. Jag känner mig riktigt sliten..

De säger att tiden läker alla sår ..
De har med alla säkerhet rätt, men jag vet vad jag har framför mig denna gång ..
Det är inte en snäll resa, utan en berg och dalbana utan dess like.

En bra dag kan genast förvandlas till ett rent helvete på mindre än en tiondels sekund.
Det kan handla om någonting jag hör i fel läge, någonting jag ser som får mig att påminnas.
Påminnas om allt hemskt jag faktiskt gått igenom sedan allting startade den 2:a februari i år.

Jag är så fruktansvärt ledsen över allting som jag går miste om nu..
Jag hade i smyg planerat och sett fram emot så otroligt mycket nu i höst/vinter ..
 
Återigen säger livet bara stopp .. och jag får börja om på nytt igen..

Jag skulle vilja lägga mig ner på golvet som en 4 åring och gråta och skrika samtidigt att  - Jag vill inte mer. Jag orkar inte..

Men jag vet att jag måste ta mig upp.
Upp från det rena helvete jag befinner mig i nu..

Alva vet inte om någonting denna gång.. Hon tror att mamma har ont i ryggen, att det är därför jag inte får bära henne och det är därför mamma är ledsen ibland..
Hon blåser på min rygg när jag nattar henne, och säger att - Mamma, snart kommer det onda vara borta ..

Älskade unge, om du bara visste .. Om det bara vore så lätt <3 p="p">Vad vore jag utan min lilla älskade Alva.