Mitt liv pendlar upp och ner, dag för dag, minut för minut..

Jag gör allt jag möjligtvis kan för att få vardagen att fungera.

Min hjärna vill mer än vad min kropp orkar.

Bara en sådan simpel sak som att ta Alva till förskolan blir ett projekt.
Jag är så trött efter all ansträngning att jag måste gå hem och vila..

Jag, lägga mig mitt på dagen?

Men jag försöker att lyssna på min kropp, och göra som den säger.
Jag vet att jag måste, för att orka resten av dagen <3

Den här gången, när jag förlorat Loke, har jag inte orkat att ringa min barnmorska .. Jag har tänkt varje dag att jag ska ringa, men det har tagit emot något så enormt.

Jag har gått hos en helt underbar barnmorska i Adolfsberg denna gång.

Hon har vetat allt om min bakgrund och hon har gjort allt hon möjligtvis kunnat, för att få mig att känna mig så trygg som möjligt i min nya graviditet.

Idag ringde hon mig.
Fantastiska människa <3
Hon hade inte alls behövt, eftersom jag inte sökt henne efter RUL, men ändå så ringer hon..

Hon ville höra hur allting var med mig, och om det fanns någonting som hon kunde hjälpa till med <3
Tack fina Du.

Jag har kämpat med mig själv så innerligt det senaste halvåret..
Jag tog förlusten av Love enormt hårt.
Vilken mamma skulle inte göra det?

Är jag tillbaka på ruta ett igen?
Nej, jag vägrar tro att allting jag kämpat och återigen kämpat mig upp till, skulle ha varit förgäves ..

Jag ägnar numera kvällarna till att minnas <3

Jag försöker minnas kvinnan jag var innan helvetet brakade loss i februari i år..

Jag tror och känner i mitt hjärta att den kvinnan fortfarande finns kvar <3

Hon finns där, om än långt därinne under den trasiga ytan och det krossade hjärtat..

Jag gör allt jag möjligtvis kan för att få henne att blomma ut igen.
Vägen dit känns oerhört lång, men jag hoppas och tror att jag en dag kommer att lyckas.

Hoppet är det sista som överger människan <3

Kärlek från mig till Er.