På La Pampa med mannen i mitt liv <3

Ännu en arbetsvecka är nu till ända.
Jag har varit otroligt trött om dagarna, men lyssnat på min kropp och faktiskt sovit middag en stund, nästan alla dagar..

Jag behöver det för att orka.

Nu är det äntligen helg..

Tösen sover sedan länge.
Jag sitter med en påbörjad stickning och ett glas rött.
Hela huset är fullt av tända ljus som brinner vackert.
Det är bara älsklingen som saknas ..<3
Men han kommer om ett par timmar.

Imorgon kväll ska Alva sova hos sin mormor och morfar, och jag och M ska gå ut och äta gott och gå på bio.

Göra någonting för oss själva, ensamma <3

Det är lite för lätt att glömma bort varandra när man har det tufft i livet..

Jag försöker att anamma hemläxan jag fick av C på vårt sista möte.
Hon tror/ tycker att jag " försöker för mycket".

Jag vet så väl att hon har rätt.
Hon lyckas alltid slå huvudet på spiken.

Jag vill ju så gärna må bra igen..
Så jag försöker göra allt som jag bara kan, för att försöka göra processen kortare..

Jag trotsar allt som är tungt.

Jag övervinner nya rädslor dagligen..

Jag åker och handlar fast än jag egentligen inte alls orkar, går till parken med min flicka, jobbar, pluggar, stickar, träffar vänner, leker, busar, lagar mat, och för att inte tala om alla hushålls sysslor..

Det låter så simpelt när jag skriver det.. Herregud, det klarar väl alla ?
Alla gör ju det ..

Men när man är fullkomligt uttömd på all energi, kraft och ork, är bara det att stiga upp ur sängen på morgonen en påfrestning..

Allt går på ren vilja från min sida.

C tycker att jag borde fokusera all min energi på att försöka landa mer i mig själv..
Hitta mig själv igen.

Hon har rätt..

Jag kör på i vardagen och glömmer bort mig själv, igen..

Det är svårt att finna balansen mellan allt man vill göra, och vad man faktiskt orkar.
Jag försöker för mycket helt enkelt.
Jag vill ju så gärna må bra, men nu ska jag verkligen anamma C:s ord.

Jag fick kalla kårar som ilade längs hela ryggraden när C frågade mig, igen, hur jag ser på medicinering.

Jag vill absolut inte.
Jag tror verkligen inte att det är lösningen på "mina problem".

Jag har fått utskrivet Stesolid både när jag förlorade Love och nu när jag förlorade Loke.
Jag har tagit tabletterna enligt föreskrift mellan beskedet och förlossning, båda gångerna.

Jag var så illa tvungen för att ens göra ett försök att fungera som mamma för Alva.
För att ens stå på benen..

Jag har fortfarande tabletter kvar hemma, vilket faktiskt är en trygghet för mig.
Om det verkligen skulle krisa.

Men att börja äta tabletter regelbundet för att " komma igång igen", det är verkligen inte jag.

Jag tar "hellre" den tunga biten big time nu, givetvis med övervakning" från C, och faktiskt lär mig att leva med sorgen.

Jag vet att det är tufft, och det kommer att bli tuffare..
Berg och dalbanan är igång igen ..
Jag har ju tyvärr redan upplevt det här en gång.
Jag vet med andra ord vad som väntar..

Men jag tvivlar heller inte på att jag inte kommer att ta mig igenom det.
Jag vet i mitt hjärta att jag kommer lyckas ta mig till framtiden, och utan medicin <3

C vet att jag inte vill medicineras och hon tycker inte heller att jag behöver det.

Skönt.

Hon sade någonting i onsdags som fastnade i huvudet på mig:
Bara för att man går igenom en sorg betyder inte det att man är psykiskt sjuk.

Jag håller med henne, och kämpar vidare <3

Kärlek / S

Humlan min fick bestämma fredagsmys idag.

Jag : Vad vill du ha till fredagsmys nu då Alva?
Alva: Köttsoppa.
Jag: Jaha, okej ingenting mer?
Alva: Nej mamma, Köttsoppa blir bra!

Än så länge är hon billig i drift <3

Igår eftermiddag bakade jag och Alva muffins <3

Hon älskar att baka min lilla tjej, precis som sin mor :)

Syjunta med mina bästa <3

Som förväntat blev det här en tung dag.
Jag har helt enkelt slutat att räkna tårarna., de är på tok för många..

Efter mötet med C idag kände jag lättnad.
Lättnad efter att jag årerigen blottat mig totalt, öppnat upp hela mitt hjärta och låtit allt rinna ut.
C dömer mig aldrig.
Underbara människa.

Hon har lovat att hon ska finnas vid min sida genom hela bearbetningen, och signalera om jag börjar "glida av banan"..
Jag tror henne, och jag tror inte att hon kommer att behöva signalera.

C har mitt absolut fulla förtroende.

Jag behöver henne.
Hon ger mig alltid små, små saker att jobba på för att sakta men säkert ta mig ett steg längre i sorgearbetet och mot framtiden.


Tyvärr fick jag och M återigen ett bakslag idag.
Specialistläkaren ringde och berättade att vi olyckligtvis hamnat mellan två stolar, igen.

Vi kom inte med på den stora läkarkonferensen som de hade i Uppsala igår, som det var planerat från början.

Jag är tyvärr inte förvånad..

Vi ska ha kvar tiden den 22:a i alla fall, utifall det sker ett mirakel att vi kanske kommer med på en extrainkallad konferens de kommer att ha den 13:e nov.

Vi kan inte göra mycket annat än att vänta, och jag gräver inte ner mig själv för att det kanske blir uppskjutet igen. Jag är tyvärr rätt van vid bakslagen, och tar ingenting förgivet längre.

Huvudsaken är ju i alla fall att de går igenom vårt fall grundligt och att vi får en korrekt slutsats att börja jobba utifrån.


Idag är det 1 månad sedan vi förlorade Loke  <3 p="p">Det känns som det i alla fall har gått 1 år..

Det är skrämmande hur sakta tiden går.
Saknaden är oändlig  <3 p="p">

Jag försöker att tänka på minst en gång varje dag, hur långt jag ändå kommit..
Att jag faktiskt står upp idag, och får vardagen och jobbet att fungera.

Det är ett mirakel om man tänker tillbaka på vad jag faktiskt gått igenom de senaste 8 månaderna.

Två traumatiska förlossningar, tre operationer där jag blivit sövd, x antal kurator besök, sammanlagt 13v med kraftiga blödningar, akutbesök, Alvas operation och allting därimellan och efter.
Jag har tagit mig igenom ett sorgearbete, kommit någorlunda på fötter igen, äntligen blivit gravid, får vara gravid i 18v innan helvtet brakar loss igen.
Nu är jag tillbaka i sorgen igen.

Livet är alldeles för orättvist, men jag står upp  <3 p="p">
Jag har stor hjälp den här gången att jag faktiskt känner mig själv så pass bra, att jag verkligen lyssar på min kropp vad den behöver.

Jag kommer aldrig sluta kämpa..,
Jag vill mer än någonsin förut, verkligen ingenting annat än att få må bra igen.

Jag vill att mitt liv ska vara fyllt av skratt, glädje, ljus kärlek och värme.
Det kommer igen, jag bara vet det  <3 p="p">
Kärlek från mig till er.













 

Tack älskade mamma och syster för sällskapet ikväll <3

Nu blir det Godnatt för min del, då en tung dag står på schemat imorgon..

Först jobba på dagen och sedan ska jag träffa C på eftermiddagen .
Det besöket är otroligt välbehövligt, och alltid lika tufft..

Imorgon är det också 1 månad sedan min lille Loke gick bort.

Bara 1 månad sedan ..
Herregud..

<3

Vissa kvällar är det helt enkelt för tungt för att skriva <3

Alvin David Kaan <3

Tack för att vi fick vara med och dela din stora dag.

Dopdagen :)

En riktigt vacker tillställning, som hade allt <3

Inte ett öga var torrt i kyrkan.
Det var så fint <3

Stort tack och all kärlek till Alvin, hans mamma och hans pappa <3