Ännu en arbetsvecka är nu till ända.
Jag har varit otroligt trött om dagarna, men lyssnat på min kropp och faktiskt sovit middag en stund, nästan alla dagar..

Jag behöver det för att orka.

Nu är det äntligen helg..

Tösen sover sedan länge.
Jag sitter med en påbörjad stickning och ett glas rött.
Hela huset är fullt av tända ljus som brinner vackert.
Det är bara älsklingen som saknas ..<3
Men han kommer om ett par timmar.

Imorgon kväll ska Alva sova hos sin mormor och morfar, och jag och M ska gå ut och äta gott och gå på bio.

Göra någonting för oss själva, ensamma <3

Det är lite för lätt att glömma bort varandra när man har det tufft i livet..

Jag försöker att anamma hemläxan jag fick av C på vårt sista möte.
Hon tror/ tycker att jag " försöker för mycket".

Jag vet så väl att hon har rätt.
Hon lyckas alltid slå huvudet på spiken.

Jag vill ju så gärna må bra igen..
Så jag försöker göra allt som jag bara kan, för att försöka göra processen kortare..

Jag trotsar allt som är tungt.

Jag övervinner nya rädslor dagligen..

Jag åker och handlar fast än jag egentligen inte alls orkar, går till parken med min flicka, jobbar, pluggar, stickar, träffar vänner, leker, busar, lagar mat, och för att inte tala om alla hushålls sysslor..

Det låter så simpelt när jag skriver det.. Herregud, det klarar väl alla ?
Alla gör ju det ..

Men när man är fullkomligt uttömd på all energi, kraft och ork, är bara det att stiga upp ur sängen på morgonen en påfrestning..

Allt går på ren vilja från min sida.

C tycker att jag borde fokusera all min energi på att försöka landa mer i mig själv..
Hitta mig själv igen.

Hon har rätt..

Jag kör på i vardagen och glömmer bort mig själv, igen..

Det är svårt att finna balansen mellan allt man vill göra, och vad man faktiskt orkar.
Jag försöker för mycket helt enkelt.
Jag vill ju så gärna må bra, men nu ska jag verkligen anamma C:s ord.

Jag fick kalla kårar som ilade längs hela ryggraden när C frågade mig, igen, hur jag ser på medicinering.

Jag vill absolut inte.
Jag tror verkligen inte att det är lösningen på "mina problem".

Jag har fått utskrivet Stesolid både när jag förlorade Love och nu när jag förlorade Loke.
Jag har tagit tabletterna enligt föreskrift mellan beskedet och förlossning, båda gångerna.

Jag var så illa tvungen för att ens göra ett försök att fungera som mamma för Alva.
För att ens stå på benen..

Jag har fortfarande tabletter kvar hemma, vilket faktiskt är en trygghet för mig.
Om det verkligen skulle krisa.

Men att börja äta tabletter regelbundet för att " komma igång igen", det är verkligen inte jag.

Jag tar "hellre" den tunga biten big time nu, givetvis med övervakning" från C, och faktiskt lär mig att leva med sorgen.

Jag vet att det är tufft, och det kommer att bli tuffare..
Berg och dalbanan är igång igen ..
Jag har ju tyvärr redan upplevt det här en gång.
Jag vet med andra ord vad som väntar..

Men jag tvivlar heller inte på att jag inte kommer att ta mig igenom det.
Jag vet i mitt hjärta att jag kommer lyckas ta mig till framtiden, och utan medicin <3

C vet att jag inte vill medicineras och hon tycker inte heller att jag behöver det.

Skönt.

Hon sade någonting i onsdags som fastnade i huvudet på mig:
Bara för att man går igenom en sorg betyder inte det att man är psykiskt sjuk.

Jag håller med henne, och kämpar vidare <3

Kärlek / S