Som förväntat blev det här en tung dag.
Jag har helt enkelt slutat att räkna tårarna., de är på tok för många..

Efter mötet med C idag kände jag lättnad.
Lättnad efter att jag årerigen blottat mig totalt, öppnat upp hela mitt hjärta och låtit allt rinna ut.
C dömer mig aldrig.
Underbara människa.

Hon har lovat att hon ska finnas vid min sida genom hela bearbetningen, och signalera om jag börjar "glida av banan"..
Jag tror henne, och jag tror inte att hon kommer att behöva signalera.

C har mitt absolut fulla förtroende.

Jag behöver henne.
Hon ger mig alltid små, små saker att jobba på för att sakta men säkert ta mig ett steg längre i sorgearbetet och mot framtiden.


Tyvärr fick jag och M återigen ett bakslag idag.
Specialistläkaren ringde och berättade att vi olyckligtvis hamnat mellan två stolar, igen.

Vi kom inte med på den stora läkarkonferensen som de hade i Uppsala igår, som det var planerat från början.

Jag är tyvärr inte förvånad..

Vi ska ha kvar tiden den 22:a i alla fall, utifall det sker ett mirakel att vi kanske kommer med på en extrainkallad konferens de kommer att ha den 13:e nov.

Vi kan inte göra mycket annat än att vänta, och jag gräver inte ner mig själv för att det kanske blir uppskjutet igen. Jag är tyvärr rätt van vid bakslagen, och tar ingenting förgivet längre.

Huvudsaken är ju i alla fall att de går igenom vårt fall grundligt och att vi får en korrekt slutsats att börja jobba utifrån.


Idag är det 1 månad sedan vi förlorade Loke  <3 p="p">Det känns som det i alla fall har gått 1 år..

Det är skrämmande hur sakta tiden går.
Saknaden är oändlig  <3 p="p">

Jag försöker att tänka på minst en gång varje dag, hur långt jag ändå kommit..
Att jag faktiskt står upp idag, och får vardagen och jobbet att fungera.

Det är ett mirakel om man tänker tillbaka på vad jag faktiskt gått igenom de senaste 8 månaderna.

Två traumatiska förlossningar, tre operationer där jag blivit sövd, x antal kurator besök, sammanlagt 13v med kraftiga blödningar, akutbesök, Alvas operation och allting därimellan och efter.
Jag har tagit mig igenom ett sorgearbete, kommit någorlunda på fötter igen, äntligen blivit gravid, får vara gravid i 18v innan helvtet brakar loss igen.
Nu är jag tillbaka i sorgen igen.

Livet är alldeles för orättvist, men jag står upp  <3 p="p">
Jag har stor hjälp den här gången att jag faktiskt känner mig själv så pass bra, att jag verkligen lyssar på min kropp vad den behöver.

Jag kommer aldrig sluta kämpa..,
Jag vill mer än någonsin förut, verkligen ingenting annat än att få må bra igen.

Jag vill att mitt liv ska vara fyllt av skratt, glädje, ljus kärlek och värme.
Det kommer igen, jag bara vet det  <3 p="p">
Kärlek från mig till er.