Mamma och Änglamamma: 2013-01-27

fredag 1 februari 2013

Jag har medvetet valt att inte blogga som vanligt, den sista tiden.

Jag var i stort behov av ett ordentligt break.

Min kropp sade ifrån på riktigt för ett par veckor sedan.
Jag trodde att jag upplevt panikångest attacker innan, men de jag haft tidigare är inte i närheten av den som kom förra måndagen.

Jag trodde allvarligt att mitt hjärta skulle sluta slå. Att jag var på väg att få en hjärtattack, och att det här var slutet för mig.

Jag har aldrig upplevt någonting liknande tidigare, och jag hoppas att jag aldrig kommer att göra det igen.

Paniken som infinner sig i kroppen när du får svårare och svårare att andas går inte att beskriva med ord.

Min ena arm och mitt ena ben domnade bort och jag förlorade all styrka i kroppen.
Mina ben bar mig inte.

Det kändes som att min bröstkorg krampade konstant, och att i varje andetag jag tog trängde tusentals knivar in från alla håll i mitt hjärta.

Jag var faktiskt rädd för mitt liv under de timmarna som attacken varade.

Jag lyssnade på min kropps varningssignaler och tog en dag ledigt från jobbet, samt så ställde jag in allting som jag hade planerat för veckan som väntade..

Som tur är har jag inte känt av någonting mer efter den dagen.

Jag antar att alla känslor och tankar som jag bär inom mig efter allting som jag gått igenom det senaste året, också måste få utlopp på något sätt.

Jag går med en konstant psykisk stress över allt som har hänt, och som kommer att hända i mitt liv.
Som hur mycket jag än vill och försöker, vägrar att försvinna.

Jag har nu bokat in tätare möten med C.
Allt för att försöka göra livet lite lättare för mig själv.
Jag försöker gripa efter de få halmstråna jag har att jobba med, tills den dagen jag och M får svaren som vi söker.

På Onsdag, den 6/2 är vi kallade till Uppsala.
Till Genetikspecialisten som har hand om vårt fall.

Jag har försökt att få fram vad mötet kommer att innebära för oss, men svaren jag fått är onekligen luddiga.

Det skulle vara skönt att på förhand kunna ställa in sig på om det bara är ett samtal, eller en bakgrundskontroll eller om jag och M ska undersökas och lämna prover?!

Men det enda svaret jag fått är att det är jag som bokat det här mötet och att vi ska diskutera förutsättningar för en eventuell nästa graviditet ?!

Jag förstår ingenting?!
Men jag hoppas och tror att allting kommer klarna när vi väl är där.
Jag försöker att förbereda mig så gott jag kan för allting.

Denna eviga ovisshet..

Imorgon är det exakt ett år sedan vi först fick beskedet om Loves hjärnskador.
Ett år..
Den 2/2-2012.
Dagen som skulle ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv..

Sex dagar senare, den 8/2 födde jag min lilla livlösa son som var en av de finaste pojkarna jag någonsin sett.

Det känns som att det vore igår, men det har faktiskt snart gått ett helt år <3

Under året som gått har jag mött många nya människor.
Människor som jag troligtvis aldrig skulle ha mött, om inte denna tragedi drabbat mig och min familj.

Människor som jag idag, stolt kallar, mina vänner <3

Vi delar känslor, tankar och minnen som en stor del av världens befolkning aldrig kommer att uppleva.

Att förlora ett barn.

Tack för att jag fick chansen att möta er, och tack för att ni finns och berikar mitt liv.

Kärlek till er alla / S