Igår fixade jag inte att hålla fasaden längre..

Min kropp sade ifrån Big Time och alla känslor svämmade över med råge, så idag har jag haft en dag hemma.
Jag behövde verkligen det.

Jag blev igår uppringd av Spec. Läkaren.
Till svar på varför han aldrig ringde upp mig innan jul, fick jag -
Oj, jag trodde jag ringde dig.

Men han bad också om ursäkt för hur jag och M blivit behandlade.

Han bekräftade ännu en gång att jag och M "fallit mellan två stolar" och att utredningen inte är påbörjad ännu.

Men nu har jag i alla fall fått ett namn på en genetikspecialist som kommer att ha hand om vår utredning.

Jag och M kommer förhoppningsvis bli kallade för provtagning i Uppsala någon gång under februari månad.

Denna eviga väntan, tär på mig, mer än någonsin förut..
Jag slits mellan hopp och förtvivlan dagligen, och tyvärr så sätter det sina spår.

Men jag är glad att det nu, i alla fall är på gång.

Jag kan inte göra mer än att göra det bästa jag kan under tiden, och hoppas att dagarna går fort.

Jag kommer aldrig så länge jag lever att sluta hoppas <3