Jag känner att jag börjat sluta mig mer och mer.
Jag går in i mig själv.
Jag skriver massor..
Jag skriver överallt, så fort jag får chansen..
Det är tryggt att skriva.

Trycket över bröstet lättar så fort jag fått ner mina tankar och funderingar på papper, och ångesten klingar sakta av.
Det är tufft att sätta ord på alla känslor men jag försöker så gott jag kan <3

Det är lättare att skriva med..
När jag pratar med andra om vad som hänt kan jag inte hålla tårarna tillbaka.
Jag blir avbruten av mig själv.. Kommer av mig..

Jag har idag insett att jag inte kommer klara av dopet för en av mina bästa vänners barn.
Världens finaste lille M.

Tack fina underbara T för att du är så förstående. Jag vill verkligen att det ska bli M:s dag. Inte en dag där jag kanske bryter ihop i kyrkan och ställer till med någon scen.
Jag försöker vara så stark jag bara kan men inser även mina begränsningar.
Jag vill inte förstöra eran dag <3

Samtidigt är jag otroligt besviken på mig själv att jag inte tror själv att jag fixar det..
Det kanske skulle gå hur bra som helst, men jag vill inte chansa.

Jag tror det hade känns om inte annat lättare om jag visste att Love var i Kumla<3 Nu har jag ingen aning om var du är lille vän ..
Om vi bara hade fått chansen att säga farväl innan.
Fått vårt avslut..

Ikväll är jag tom..

Tack underbara Tina Thomas och Anders för en mycket trevlig kväll i alla fall <3