Jag känner inte igen mig själv längre..
Det är fruktansvärt frustrerande för jag vill så gärna fungera normalt igen.

Jag vet att jag skrivit det förut, men nu tror jag att jag vet vad det handlar om.
Jag känner ingen glädje, och framförallt ingen tacksamhet.

Jag är van vid att vara otroligt tacksam för precis allt som alla gör för mig.
Och tackar alltid helhjärtat för allting, även de minsta småsaker.

Jag tackar fortfarande men innerst inne så kommer det inte från hjärtat.

Jag vet så väl hur ni alla försöker få mig på andra tankar och göra saker, men jag känner mig likgiltig för precis allting.

Jag känner mig eländig inifrån och ut, och hatar mig själv för att jag inte uppskattar allas försök till förbättring.

Jag lovar att jag ska rycka upp mig.
Ikväll ska jag börja läsa en bok om personlig utveckling som jag fått av en vän <3

Idag fick jag den första kommentaren som verkligen gjorde ont i hjärtat.
Jag höll tårarna tillbaka, men det värkte i hela kroppen som tusen nålar.

- Jag vet hur det känns Sofie, min flickvän gjorde abort i v 10.

Jag vet så väl att man aldrig kan mäta sorg, och jag respekterar alla som säger sig ha känt den. Alla tar vi sorgen på olika sätt..

Men det som verkligen gjorde ont var ordvalet abort.
Jag vet att alla läkare också benämner det jag just gått igenom som " sen abort ".

Men jag vägrar att kalla det för det. Det borde finnas ett finare ord.

Jag benämner det som att jag förlorat min son.
Får man reda på i vecka 19 att ens ofödda barn är svårt missbildad i hjärnan borde man bli skonad från att "läggas i abort facket".

Den som aldrig stått inför ett beslut som sitt eget barns liv eller död ska inte uttala sig.

/ Walk a mile in my shoes ..