Läste en artikel på aftonbladet nyss om en två åring som tragiskt omkom i en trafikolycka.
Det får en att börja fundera.
Vart finns "han däruppe" i sådana situationer? Och vart finns rättvisan i världen?!
Hur kan man som förälder någonsin leva vidare om man förlorar sitt barn?
Jag skulle då aldrig klara av det, inte en chans. Jag skulle gå sönder på alla plan.
Alva är mitt allt, verkligen. Jag fungerar inte utan henne.
Min älskade flicka. Alla världens vackraste ord kan aldrig beskriva min kärlek till henne.
Bandet mellan mor och dotter är någonting så starkt att man måste uppleva det själv för att förstå. Jag skulle kunna gå genom eld, och ge mitt liv för min dotter.

Djupt jag vet.

Jag är djup idag. Vet inte varför. Ganska skönt.
Skulle kunna gråta på stört egentligen.
Ju mer jag tänker på hur mycket Alva betyder för mig och allt jag skulle kunna göra för henne, desto snabbare kommer tårarna. Åh, jag är inte galen, det är bara hormonerna som spökar.
Jag hoppas någon förstår min tankegång och inte bara tycker jag är en galen person som håller på att förlora förståndet :)

Nästa vecka åker jag och mamma på kurs i Göteborg.
Måndag - Torsdag. Det ska bli lärorikt och lyx att åka iväg bara mamma och jag.

Men hur ska jag klara mig utan humlan är frågan?!
Dagboken ska givet med på resan så jag kan skriva av mig alla konstiga tankar jag vet att jag kommer att få.
Phuu. Hatar att åka bort från Alva.
Jag känner mig inte hel.

Jahopp, kvällens tankar ..
Godnatt.