Jag undrar vad han däruppe har för plan för mig.
Ikväll är Du inte nådig.
Jag trodde jag hade gråtit alla världens tårar, men det verkar inte finnas något slut..

Jag har känt ångesten komma smygande ett par dagar, och eskalerat successivt.
Ikväll tillåter jag mig själv att vara ledsen.

Jag hatar mig själv för att jag känner avundsjuka, avundsjuka på alla mina vänner som får smått.
Jag är inte van vid att vara avundsjuk.
Jag blir så förbannad på mig själv för att jag känner som jag gör, att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och jag vantrivs i min egen kropp.
Jag antar att det hör till..

Jag funderar mycket över sommaren kommer se ut.
Jag hade så stora förhoppningar på den här sommaren så om ni bara visste <3
Det var helt enkelt för bra för att vara sant..

När ett problem uppstår i min värld, är saken självklar, man löser problemet och lever vidare.
Men nu har jag ställts inför ett problem, ett faktum, som hur jag än försöker är jag oförmögen att lösa det.
Jag är vilsen.

Det går inte en dag utan att mitt hjärta värker av smärta.
Jag har blivit riktigt duktig på att dölja det, men om kvällarna i min ensamhet rinner tårarna.

Jag är rädd för framtiden.
Rädd för att fastna i sorgen.

På torsdag ska jag till min kurator C.
Jag har redan nu ångest för att parkera utanför USÖ, gå till B-huset och ta hissen till samma våning där jag precis gått igenom mitt livs helvete.
Jag vet att jag måste.
Det kommer vara ett välbehövligt samtal.

Tack för att jag fick lätta mitt hjärta här ikväll <3
Kärlek.