På ett aningen märkligt sätt rullar livet vidare.
Vare sig man vill det eller inte.

Jag kan le och skratta till vardags men det speglar inte hur jag mår innest inne.
Jag känner mig som ett vandrande skal.
Jag går runt i någon sorts dvala av likgiltighet..
Jag klarar vardagen, studier och det sociala, men det saknas en för stor bit av mig själv för att jag ska kunna säga att jag mår "bra"..

Jag försöker göra allt jag kan för att förbättra situationen, men jag känner mig så ensam i vad jag än gör.

Om ni visste vad jag längtar efter att kunna få säga : Jag mår bra nu ..

Hur mycket jag än pratar om allting som har hänt, så tror jag inte riktigt att någon förstår.

Jag känner en otrolig saknad efter min son..
En saknad som tär på mig.

Imorgon kommer min efterlängtade syster hem <3
Jag hoppas att hon kommer kunna ge mig lite av hennes energi och glädje.

Idag ska jag ha kvalitets tid med min ögonsten Alva då pappa ska och fiska.
Vad hade jag gjort utan dig min lilla flicka?!

 <3