Idag är det exakt fyra månader sedan mitt liv förändrades totalt.

Fyra månader har passerat sedan vi fick beskedet om Loves hjärnskador.

En ovälkommen förändring som vände upp och ner på en hel familjs liv.

Min familjs.

Min familj var den av alla lyckliga gravida par, som drabbades av det som bara inte fick hända.

Jag och M förlorade våran son.

Alva förlorade sin efterlängtade lillebror.

Våran lille Love.

Love Åke Augustsson.

De första två månaderna efter är bara ett stort svart hål i minnet..

Jag är så tacksam att jag skrivit så mycket under tidens gång.

Det är det enda jag har kvar av Love att minnas till ..

Livet går vidare, men ingenting kommer någonsin bli som förut.

Jag är en hemsk erfarenhet rikare, och vet att den kommer vila på mina axlar för resten av mitt liv <3

Efter allt hemskt som skett ser jag livet och människor med andra ögon..

Jag har slutat att förundras över självupptagna och nyfikna människor.

När " dramat" är över försvinner dem som fjädrar i vinden..

Jag står kvar.

Famlar efter någonting att hänga kvar vid.

Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör i livet nu..

Missförstå mig inte, jag har en underbar familj och underbara vänner som alla delar med sig av allt vad dem äger och har <3

Jag kunde inte önska mig bättre.

Men det är en så stor bit av mig själv som saknas...

Ett tomrum fyllt av stark ensamhet som jag aldrig tidigare känt.

Jag saknar Love obeskrivligt mycket varenda dag som passerar <3

Jag undrar varför jag blev utvald?
Varför jag ska tvingas genomlida allt det här ?

Jag hatar folk för att de redan börjar spekulera om jag är gravid igen.

Att ni inte skäms!

Om ni bara visste hur mycket det sårar mig när sådana spekulationer kommer fram.

Jag vill inget hellre än att bli gravid igen.
<3

Ju längre tiden går utan ett plus, desto räddare för en ny graviditet blir jag..

Tyvärr bestämmer Han däruppe när det är dags <3

Det har varit mycket i min familjs liv den sista tiden..

Nu om någon gång önskar jag medvind <3

/ kärlek