Jag är glad att jag och M inte berättade för Alva att jag var gravid den här gången.
Det kommer otroligt mycket frågor och funderingar från henne nu..

Hon förstår att det hänt någonting.
Hon vet så väl.
Men jag tror, att hon tror, att vi fortfarande sörjer lillebror Love, i kombination med någonting annat som hon inte förstår..

Jag och M har en klok dotter <3 br="br">

Jag och M resonerade så innan, att hon skulle få veta, om rutinultraljudet gick bra.
Då först skulle hon få veta, att hon skulle bli storasyster.
Storasyster Alva.
Hon skulle ha blivit så stolt  <3 br="br">

Alva frågade mig varje dag, de sista veckorna om jag hade en bebis i magen.
Jag svarade varje gång att -Nej, mamma har bara blivit lite tjock.
Men hon visste.. Visste så väl..

Jag fick alltid hennes finurliga lilla min tillbaka som säger - Mamma, jag vet allt att du ljuger, men okej. 
Samma min som när hon kommer på mig med att moffa godis eller chips, och jag säger att det är knäckebröd..

Älskade barn, om du bara visste vad jag vill ge dig ett syskon..
Ett levande syskon, som du kan ta på, få hålla i, hämta nappen, och hjälpa mamma med  <3 br="br">

Jag är glad att jag inte berättade, trots att jag ville göra det varenda dag.
Jag var så nära flera gånger.
Jag vet att du skulle ha blivit så otroligt glad, min lilla fina Alva.
Du skulle ha sett fram emot den här lilla bebisen mer än självaste tomten och julafton..

Jag är glad att jag slapp se dina besvikna ögon den här gången..
De besvikna ögonen glömmer jag aldrig..
Dagen då jag och M berättade att lillebror Love inte längre fanns i mammas mage, utan hade flugit upp till himlen..
Det gjorde så ont i mig att se att jag gjorde dig så ledsen, min lilla flicka.

Hon skulle omöjligtvis kunna förstå vid 3,5 års ålder att hon har två små bröder i himlen, när man inte ens förstår som vuxen..

Tills den dagen hon är så pass stor att hon möjligtvis, kanske kan förstå, låter vi henne tro att hon bara har en lillebror i himlen, lillebror Love. Lillebror Loke berättar vi om när tiden känns rätt.

Alva står ibland i fönstret om kvällarna och tittar på stjärnorna och frågar då mig, vilken stjärna jag tror att lillebror är och leker på..

Samtidigt som det är så fint, att det är så självklart för henne att lillebror Love finns i himlen, samtidigt så gör det så ont i mig...
Det riktigt värker som tusen nålar som borrar sig in i mitt mammahjärta..
Alla hennes frågor om lillebror Love.
Jag blir så definitivt påmind om allting vi går igenom..

Ibland frågar hon om jag inte kan ta hem lillebror, bara en liten liten stund, så hon kan få leka med honom..
Vilket mammahjärta brister inte där?!

Häromdagen efter förskolan kom hon hem och var lite nedstämd.
Jag frågade Alva vad det var som var fel, och hon berättade då att hennes kompisar på förskolan inte tror att hon har en lillebror..
För de har inte sett honom..
Hon frågade om hon fick ta med hans kort och visa för sina kompisar..

Det gjorde så fruktansvärt ont i mig att säga NEJ och mina ögon fylldes snabbt med tårar när jag såg hennes stora besvikelse.
Jag samlade mig och förklarade att lillebrors kort får man bara titta på hemma, och bara vi i familjen.
Som tur var godtog hon det och jag kunde avleda hennes tankar på annat..

För henne är det så självklart <3 p="p">Man skulle vara 3,5 år igen ..

Jag har hört från flera håll att Alva har börjat prata en hel del om sin lillebror på förskolan, och med sina kompisar. Jag hoppas verkligen att ingen blir stött eller tar illa upp .. Hon måste ju också få ventilera..

Det är svårt att svara pedagogiskt på hennes frågor, men jag försöker så gott jag kan.
Innerst inne vill jag bara börja storgråta, slänga mig ner på golvet och skrika så högt jag kan att jag inte orkar mer.. Men som mamma måste jag samla mig och svara så gott jag kan i alla fall.

Det känns som vi hittat en bra balans i att ge Alva svar, och vi håller oss på en nivå som hon förstår.

Kärlek / S