Jag har de senaste veckorna kört på som jag brukar, med jobb, studier och livet i allmänhet.
Jag har förresten klarat ytterligare en kurs, Praktisk Affärsekonomi.

Men igår eftermiddag sade min kropp ifrån.. Big time.
Jag var så trött och totalt slutkörd i hela kroppen när kvällen kom, att jag bestämde mig för att ta en dag hemma. Jag behövde en paus.

Vanligtvis går jag upp kl 04.00 då jag börjar jobba 05.00 inne i Örebro, då jag är privilegierad att få bestämma mina arbetstider själv.
Jobbar mellan kl 05.00 till ca 12-13.00, hem och pluggar till ca 14.30-15.00 då jag hämtar Alva på förskolan.
Det passar mig perfekt.

Idag sov jag ända till kl 09.00.
Det kanske inte låter som någonting för en del, men för mig är det ett under.
Även på helgerna går jag oftast upp före kl 07.00.

Jag antar att jag verkligen behövde sova..

Igår kväll var jag över hos Therese.
Vi skulle ha syjunta, men stickade bara två varv var.
Vi hade alldeles för mycket att prata om <3 p="p">
Det var skönt att få " lätta på trycket " tillsammans <3 p="p">
Igår var det även den 13:e november 2012.
Dagen då mitt och M:s fall skulle tas upp på Läkarkonferensen i Uppsala..

Jag tänkte på det precis hela dagen..
Jag har inte fått någon bekräftelse eller något som helst besked på om "vårt fall" togs upp eller inte, men jag kan ju få hoppas i alla fall.

Jag går bara och väntar och väntar.. Väntar på svar.
Jag är desperat på svar.

Det känns otroligt surrealistiskt att jag faktiskt går och väntar på ett svar som jag vet redan på förhand kommer att vara antingen pest eller kolera.

Men vad ska jag göra?

Jag känner mig otroligt vilsen och osäker.
Självförtroendet är lika med noll nuförtiden..

Jag önskar jag visste någonting som jag kunde göra för att få mig själv att må bättre, men jag har ingen aning om vad jag ska göra..

 Jag försöker och försöker, men det känns lite som att jag "glömt bort hur man gör".
Tyvärr känns det som att jag även glömt bort känslan av att vara lycklig..
Jag har glömt bort känslan av att vakna med ett leende på läpparna, och se fram emot dagen.

Jag vet i mitt hjärta att jag kommer dit en dag, men förtillfället försöker jag bara få allting att fungera.
Låta dagen passera och överleva dagen.

Hela 2012 har för mig, varit ett otroligt tungt år ..
Motgång på motgång.
När ska det sluta?
Jag orkar faktiskt inte hur mycket som helst.

Det känns som att jag inte har fått en ärlig chans på hela 2012, och jag tror ingen mer än jag längtar efter att få vända blad till 2013..

Kärlek från mig till Er.