Jag undrar hur mycket tårar en människa har.
Jag är så rädd så jag skakar..

Jag vet inte vad jag är mest rädd för..
Om det är själva förlossningen eller allting innan eller allting efter..

Jag är rädd att jag ska bli ett psykfall på kuppen..


Jag har så mycket frågor, och vet ingenting om vad som kommer hända den närmsta veckan, och framförallt när .. Ovissheten kan äta upp mig vilken sekund som helst..

När kommer han vara ute vår lille son. Vilken dag blir det? .. Får jag möjligheten att hålla honom..? Eller kommer han att gå sönder för att han är så skör? ... Hur kommer han se ut?
Kommer jag att märka när hans lilla hjärta slutar ticka i mig?
Hur ont kommer det göra?....

Jag är livrädd...

Jag är rädd för att vi får en barnmorska som dömer oss. Eller lämnar oss ensamma i fel stund..
Kommer vi få vara på förlossningen bland alla andra "lyckliga gravida" som kommer få åka hem med sina barn?
Hur lång tid kommer det ta?....

Mina/ våra tankar och känslor åker berg och dal bana.

Jag har en tre årig tös hemma och ta hand om, men just nu inser jag inte hur i all världen jag ska orka. Jag har än så länge lyckats hålla mig från att inte gråta inför henne.
För när det kommer kan jag inte kontrollera det själv..

Tack alla underbara och fina vänner och familj för allt stöd ni ger oss.
Jag förstår att det här är jobbigt även för er.
Jag är evigt tacksam.
Jag har orkat svara på långt i från alla meddelanden, men vet att ni läser bloggen <3

Jag önskar att ni försöker behandla oss precis som innan den här mardrömmen startade, så vi inte blir åtsidosatta... Jag förstår att alla är rädda.. Precis som vi..

Till alla mina underbara gravida vänner och kollegor, säger jag samma sak.
Jag kommer älska era kommande barn lika mycket som jag skulle gjort om jag fått ett eget.
För jag kommer få ett eget, en son som vi kallar Love.

Så försök att inte dölja eller skämmas inför era växande fina magar, jag vill vara med och dela eran glädjde precis som innan.

Jag älskar er alla <3

PS!
Charlotta, jag kommer nog höra av mig ..