"Älskade vännen, du min fina.
Kan du låna mig vingarna dina?
Så att jag kan få flyga bort.
När sorgen ligger som en dimma tung och tjock.
Till en plats där jag i lugn och ro kan minnas när du fanns. ...
Till en plats långt borta någonstans.
Där jag kan gråta och skrika så mycke jag vill.
Till en plats där tiden står still.
Så kan jag sen återvända och vara stark.
Stå med fötterna på säker mark.
Kunna le åt minnerna som innehåller dig och mig.
Åh, älskade Love vad jag saknar dig. "

Kopierad text men ack så slående ord.

När jag läste texten glömde jag bort att andas och tårarna bara rann ner för mina kinder ..
Jag kunde bara inte hejda dem..

Jag har blivit inbjuden av en god vän till ett forum, ett forum där föräldrar som förlorat sina barn möts. Jag är tacksam <3
Jag är inne och läser vad andra föräldrar i sorg skriver, men har ännu inte tagit mig mod att skriva..
Det är för färskt i minnet, och det gör för ont i hjärtat.
Jag är inne väldigt sällan och läser.
Det är för tungt helt enkelt.

Vad jag önskar att människor i allmänhet som är otacksamma för livet, och klagar på bagateller i vardagen också kunde läsa dessa rader.
De skulle få en käftsmäll rakt i ansiktet och kanske komma till insikt om att de faktiskt har det ganska bra i livet.

Tillbaka till verkligheten.

Livet är inte alltid guld och gröna skogar <3