Jag blir starkare och starkare för var dag som går <3

Jag märker det framförallt i kroppen, då jag nu klarar av att vara igång en hel dag utan att bryta ihop totalt om kvällarna.

Alla vitaminer och järntabletter jag äter gör verkligen sitt.

Jag har även funnit ett sätt att kontrollera ångesten.
Böckerna som jag har fått låna av M:s kollega har varit till stor hjälp <3

Visst kommer bakslagen, psykbryten..
Jag släpper på allt på kvällarna och ger mig själv tid att få gråta ut när jag känner att jag behöver det. Något annat vore konstigt.

Blödningarna har trappats av radikalt och jag tror att det bara handlar om dagar till jag slipper bindan <3

Jag har precis börjat "på riktigt" att acceptera alla mina vänners graviditeter.
Det är gravidmagarna som är jobbigast att se..

Det är nästan olidligt tungt i hjärtat att inse, att jag och M inte får någon bebis till sommaren..
Jag kommer inte att vara mammaledig med alla mina vänner som planerat..
Inte gå långpromenader med de små på rad i vagnarna..
Inte sitta tillsammans med de små och invänta karlarna när de kommer från jobbet.
Jag kommer heller inte sitta och amma i solnedgången.. på grillkvällarna, när Ni andra gör det <3

Det kommer att vara tufft.
För oss alla, men vi måste inse fakta att sanningen faktiskt ser ut såhär <3

Jag ska göra mitt yttersta för att hålla ihop.
Min största skräck är att jag blir åtsidosatt eller att mina vänner kommer känna sig obekväma med att jag är nära deras bebisar..

Men om Ni bara visste vad jag hoppas att jag får vara en del av era små.. <3

Jag lovar Er att jag kommer älska era barn precis lika mycket som om min lille son hade varit i livet <3