Igår kom den första riktiga gravid kommentaren ..
Jag stod och väntade på Alva i kapprummet på förskolan då en pappa kom fram och frågade när bebisen var beräknad, och hur långt gången jag var..

Jag visste att den kommentaren skulle komma förr eller senare.
Jag känner mig ändå lyckligt lottad att den kom när jag hade en bra dag i alla fall..

Jag tog ett djupt andetag och berättade i korta drag vad som hänt..
Han tog riktigt illa vid sig.
Det resulterade i att jag satt och tröstade honom istället för tvärtom. Han hade så dåligt samvete och var förbannad på sig själv för att han frågade, men jag förklarade flera gånger att det inte var någon fara.
Hur i hela världen skulle han kunna veta?!

Det kändes otroligt skönt att "jag klarade" just den kommentaren.
Det är den jag bävat för.. För självklart gör den ondast att få..
Det skär i hjärtat som tusen nålar och jag blir akut påmind om att jag faktiskt mist min son..

Alva har även börjat fråga mer och mer..
Det är tufft..
Riktigt tufft faktiskt..
Hon har även berättat för både barn och personal på förskolan att mammas bebis är i himlen..
Det berättade personalen idag.

Ofta kommer hennes frågor helt oförutsett, mitt när jag är uppe i någonting..
Det blir som det hårdaste slaget i magen, jag tappar andan och frågar mig själv om hon verkligen frågade vad jag nyss hörde..
Även fast jag helst av allt vill gå iväg en stund för mig själv, släppa på trycket över bröstet och få gråta ut, måste jag samla mig. Jag sätter mig ner på huk och svarar så pedagogiskt jag kan på hennes fråga.

Jag ber till Gud att hon inte reagerar allt för kraftigt när hennes kompisar får småsyskon nu till sommaren..
Älskade barn om du visste hur mycket jag också velat gett dig din lillebror <3 ...

Jag sitter nu på kvällarna och går igenom dag för dag från det att vi fick beskedet om Loves hjärnskador fram tills nu. Jag vill ha allting på papper, för man vet aldrig vad som händer med minnet med tiden...
Det kommer att bli ett album tillägnat min lille Love.
Alla magbilder, ultraljudsbilder, allt.

Ett album som jag kan ta fram och minnas till, gråta till, och kanske visa den som vill se i framtiden.. <3

Det är märkligt hur livet och världen rullar på som vanligt..
Min värld har stannat totalt och precis nu börjat snurra sakta sakta igen..
Ska jag vara helt ärlig är varenda dag en kamp..

Jag betraktar alla människor runt omkring mig med helt andra ögon, och känner i hjärtat att jag aldrig kommer bli den kvinnan jag en gång var ..
Det känns som jag blivit 10 år äldre på kuppen.

En fruktansvärd erfarenhet rikare, och i bagaget ..

En positiv sak har jag lärt mig mitt i allt elände.
Att aldrig någonsin mer i mitt liv döma en annan människa på förhand.
Du har inte en susning om vad personen du möter, har i sitt bagage ..

Jag är så tacksam för Ni underbara människor som öppnat upp er för mig, under min svåra tid. Ni som delat med er av era hemska erfarenheter..
Jag har funnit en röd tråd i allt det hemska och funnit nya vänner som för alltid kommer ha en egen plats i mitt hjärta <3
Tack för att Ni delat med er, och släppt in mig i era hjärtan.

Stort tack även till M:s fina kollega som lånat ut böcker till mig.
Böcker som jag ska läsa ordagrant för att försöka hitta tillbaka till mig själv och kunna övervinna panikångesten.