Jag känner mig vilsen ..
Vilsen i världen.
Jag tror att jag har tappat bort mig själv på vägen, under denna hemska resa..

Det värsta är att jag inte vet hur jag ska göra för att hitta tillbaka..

Förut var jag en glad ung kvinna som njöt av livet.
Jag var tacksam för allt, och jag såg fram emot morgondagen.
Jag brukade älska att träffa människor, ju fler desto bättre <3

Nu.. Jag vet inte vad.
Jag är rädd för den jag är för tillfället ..

Nu tycker jag att morgondagen är skrämmande.

Jag drar mig in i det längsta för att träffa för många människor..
Ångesten blir helt enkelt för stor. Jag klarar inte av det.
Jag känner mig rädd för hela världen.

Jag vill inte vara den här människan jag är idag..

Nästa vecka skrämmer mig.
M jobbar eftermiddag så jag kommer att vara ensam om kvällarna..
Kvällar är skrämmande för mig nuförtiden.
Det finns helt enkelt alldeles för mycket tid att tänka.
Det är om kvällarna det brister för mig.

Eller är det kanske precis vad jag behöver?
Att vara riktigt ensam.. ?! Kanske.
Det får tiden utvisa.

Jag vet att jag har nära och kära som kan hålla mig sällskap om det skulle krisa .. <3

Besöket vid minneslunden idag var otroligt tufft, men samtidigt så vackert.
Jag och M valde en fin plats att säga farväl till vår son på.
Vi höll varandras händer tätt och tårarna rann ner för våra kinder..

Jag ser det inte som ett avslut, utan bara ett farväl på vägen..
Jag vet att jag kommer träffa min Love igen.
Någon annanstans i ett annat liv <3
Jag vet att han väntar på mig i himlen tills den dagen jag kommer ..

Jag kommer omfamna dig så hårt och aldrig släppa dig igen pojken min <3
Mamma älskar dig så innerligt ..