Det finns inga ord på denna jord som kan beskriva hur jag och min familj mår förtillfället..
Det är en hemsk och fruktansvärd värld vi lever i.
Vårt liv har vänts upp och ner återigen.

Det har hänt igen..

I fredags, den 5:e Oktober gjorde jag mitt tredje ultraljud för denna gången.
Rutinultraljudet var stundande efter nästan 18veckor som gravid.

Deja vú.

Det var som att vi var tillbaka på den 2:a februari igen. Dagen när vi först fick reda på Loves hjärnskador.

Allting har gått så fort och jag har nog först idag förstått vad som skett under helgen.

Överlevnadschansen för den här lille pojken var i princip lika med noll.
Mitt hjärta är återigen krossat i tusen bitar.
Allting jag byggt upp det senaste halvåret har rivits upp igen ..

Igår födde jag mitt tredje barn.
En liten son..
Vi har gett honom namnet Loke <3 p="p">
Han var så otroligt lik sin bror <3 p="p">Du var så fin, min lille lille son ..

Det finns ingen Gud.

Min enda tröst i detta fruktansvärda helvete är att jag vet att mina två söner inte är ensamma i himlen.
De har numera varandra.

Hur mycket ska man orka ..
Jag är inte mer än människa..
Det gör så fruktansvärt ont i hela kroppen .. Mitt hjärta blöder och tårarna kan bara inte sluta rinna ..

Det finns inga ord kvar i mig, bara ett enda fruktansvärt helvetiskt stort hålrum.

Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att jag vid 24 års ålder skulle ha två gravar att gå till på kyrkogården. Gravarna till mina två söner..

Om Gud nu finns, vill jag att du ska veta att jag hatar Dig.

Tack till våra familjer och vänner som stöttar oss villkorslöst i denna hemska mardröm.

Love och Loke, mamma älskar er så otroligt mycket.
Vi ses i himlen.

/ Mamma