Det är ödet.
Jag fick samtal från Uppsala nu på eftermiddagen..
Vi ska inte räkna med att få några svar förrän tidigast den 22:a november.
En månad idag.
Känns tungt att leva i ovisshet så pass länge, men samtidigt så känns det tryggt, att de faktiskt tar saken på fullaste allvar..
Jag är fullkomligt livrädd för svaren.
Om de faktiskt kommer att finna något fel på mig eller på M, eller med oss två tillsammans?
Någonting genetiskt eller ren otur?
Det är så galet mycket frågor, att jag nästan känner mig desperat på svar..
Läkarna är i alla fall helt övertygade om att mina små pojkars skador, är ingenting som jag skulle ha kunnat påverka genom min levnadsstil.
Det var min första fråga båda gångerna..
Jag skulle aldrig förlåta mig själv, om de sa att det fanns en risk att jag skulle ha kunnat orsaka pojkarnas skador.
Jag svär på min underbara dotter, att jag varit en renlevnadsmänniska under både Love och Lokes graviditeter.
Jag har följt gravidböckerna slaviskt, och verkligen tagit hand om mig själv.
Jag vågar till och med erkänna att när jag var gravid med Alva, så slarvade jag med allt..
Men hon blev perfekt ändå <3
Jag vet inte vad jag skulle tycka vara det värsta scenariot..
Kanske att läkarna säger - vi hittar inget, det här är ren otur.
Försök igen så ser vi hur det går då?
Eller - Sofie, du måste genomgå de här och de här undersökningarna .. Det är något fel med dina ägg..
Eller- vi tycker aldrig att ni ska försöka igen, Alva var bara ren tur ..
Det sistnämnda vore nog det absolut värsta.. Jag vill så innerligt få en liten bebis till, en vacker dag ..
Jag vet att det är så otroligt dumt att spekulera, men vad ska jag göra?
Det går verkligen inte att förtränga tankarna hur mycket jag än vill..
De ligger där i bakhuvudet och gnager och gnager..
Imorgon ska jag trotsa mig själv och världen och åka in till jobbet..
Ta den "tunga biten" innan jag ska tillbaka på heltid igen.
Det känns skit tungt, självklart, men det kommer vara lika tungt även om jag skulle vara sjukskriven i flera månader till ..
Jag vill ha tillbaka min vardag så snart jag möjligtvis kan.
Jag blir trygg av mina rutiner..
Jag kommer lyssna på min kropp, blir det för tungt så åker jag givetvis hem..
Hem till tryggheten igen <3
Styrka till er, jag tror att ni kommer få den bebisen ni så innerligt vill ha en dag. Eran väg blev ju bara enormt mycket krokigare och med aldeles för stora hinder på vägen. Det där med att "skaffa barn" som alla uttrycker det är ju en väldigt orättvis historia, vissa ploppar ut hur många barn som helst och har inga problem med att bli gravida, vissa får kämpa många år, vissa kan inte alls utan får "skaffa" på annat sätt. Att få barn ska man nog inte ta som en självklarhet man ska nog se sig själv som lyckligt lottad det är så mycket som ska klaffa och gå rätt på vägen. Hade Love och Loke liknande skador? Åter igen all styrka tll er!
SvaraRaderaTack fina du, att du tar dig tiden att skriva en kommentar. Vi har inte fått några som helst svar än, utan måste helt invänta svaren från Uppsala. Det vi vet idag är att Love helt saknade hjärnbalk, hade förstorade ventriklar i hjärnan och en cysta i nacken som tryckte på lillhjärnan. Med vår lille Loke vet vi "bara" att han saknade skallben i bakhuvudet och att hela hjärnan var påverkad av det. Eftersom vi inte fått svaren från magnetröntgen på honom, vet vi inte om skadorna är de samma som med Loves.Vi fick bara höra att Lokes skador tydligen var om än värre än vad brorsans var.. Mardrömmen tar aldrig slut.. Tack för att du vågade skriva. / S
RaderaDu berör ju så på ditt sätt att skriva så man får ont i hela mammahjärtat, har själv två friska barn och är så lycklig för dem. Folk tycker vi ska ha en trea (för vi måste ju försöka få en flicka), men NEJ. Jag har lyckats gå igenom två graviditeter två förlossningar och har de finaste barnen på hela jorden. Jag vågar faktiskt inte chansa en gång till när jag haft sån tur. Jag håller alla tummar att ni med ska få en liten till! Syrka!
Radera