Idag har det varit en tung dag.
Idag är det exakt en vecka sedan jag födde min lille prins Loke.
Loke Martin Augustsson.

Jag har så mycket spänningar i min kropp som helt enkelt behöver komma ut..
Jag bubblar över snart.
Det är svårt att sätta fingret på vart det gör ondast, när det värker i precis hela kroppen..

I 18 veckor har jag försökt dölja min graviditet.
Endast ett fåtal personer har vetat om att jag bar på en liten <3 p="p">
Det har varit otroligt psykiskt jobbigt, att i alla lägen försöka dölja någonting så fint som jag egentligen ville skrika ut till hela världen, dagen då jag först såg plusset på stickan ..
Jag ville vänta med att berätta tills efter rutinultraljudet, eftersom det var där resan tog slut med min lille Love.
Jag var rädd.
Jag var rädd precis varje dag, men så innerligt lycklig innerst inne i mitt hjärta..
Det tror jag alla såg i mina ögon <3 br="br">

Jag blev stor fort, precis som med de andra två graviditeterna.
På bilden ovan är jag i v 18+0, på morgonen innan Loke kom ..

Jag försöker verkligen att förstå att jag och M, verkligen är där igen ..
Men det gör så ont.
Varför vi?
Vad är det som går fel?
Jag har miljontals frågor ..

Den 7:e november ska vi träffa en specialist på fosterdiagnostik och förhoppningsvis få svar.
Svar på hur och varför jag och M har två små änglar i himlen..
Jag är livrädd för vad han kommer att säga..

Var Alva bara en lyckoträff? Händer någonting med min kropp med just pojkarna? Är det någonting fel på mig eller M?! Jag försöker förtränga de tankarna tills vi får svar från obduktionen och magnetröntgen.
Jag har strängt förbjudit mig själv från att googla, då om någon gång skulle jag troligtvis bli livrädd ..

Imorgon kommer redan på förhand att bli en tung dag..
Jag och M ska träffa min kurator, C.
Vi kommer nog också få bilder som sjukhusfotografen tagit på Loke.
Mammas lille, lille grabb <3 br="br">

Allting är på repeat..

Jag är så fruktansvärt tom i kroppen, och hade det inte stått på pappret att jag fyllde 25 år för ett par dagar sedan, hade jag själv tippat på att jag fyllde 55 år. Jag känner mig riktigt sliten..

De säger att tiden läker alla sår ..
De har med alla säkerhet rätt, men jag vet vad jag har framför mig denna gång ..
Det är inte en snäll resa, utan en berg och dalbana utan dess like.

En bra dag kan genast förvandlas till ett rent helvete på mindre än en tiondels sekund.
Det kan handla om någonting jag hör i fel läge, någonting jag ser som får mig att påminnas.
Påminnas om allt hemskt jag faktiskt gått igenom sedan allting startade den 2:a februari i år.

Jag är så fruktansvärt ledsen över allting som jag går miste om nu..
Jag hade i smyg planerat och sett fram emot så otroligt mycket nu i höst/vinter ..
 
Återigen säger livet bara stopp .. och jag får börja om på nytt igen..

Jag skulle vilja lägga mig ner på golvet som en 4 åring och gråta och skrika samtidigt att  - Jag vill inte mer. Jag orkar inte..

Men jag vet att jag måste ta mig upp.
Upp från det rena helvete jag befinner mig i nu..

Alva vet inte om någonting denna gång.. Hon tror att mamma har ont i ryggen, att det är därför jag inte får bära henne och det är därför mamma är ledsen ibland..
Hon blåser på min rygg när jag nattar henne, och säger att - Mamma, snart kommer det onda vara borta ..

Älskade unge, om du bara visste .. Om det bara vore så lätt <3 p="p">Vad vore jag utan min lilla älskade Alva.